Hundsnack. Jag håller inte med!

Nu blir det hundsnack...

Väldigt ofta... alltså väldigt väldigt ofta... och i alla möjliga diskussionsforum kring hundar eller allmänt där nån tycker något om det djur som på latin kallas canis familiaris framförs det en åsikt... en syn på hundar och hundägare som jag inte delar. Den är så vanlig att den blivit till en sanning.
Den att hunden... alltid... är vad du gör den till.
Det finns en viss acceptans för att hundar har rasbetingade egenskaper men framförallt är det så att en hund är och blir vad den fostras till. Punkt.
Jag delar inte den åsikten. Har egentligen aldrig gjort men ju mer jag lär mej om hundar desto mer främmande och tokig blir den.
Summan av allt levande och intelligent är alltid mer än dna och yttre påverkan.
Pratar vi om människor är det för de flesta ganska självklart... men tydligen inte när vi talar hund.
"Det är aldrig hundens fel" hör man ofta upprört.
Jo. Ibland är det faktiskt så. Att det ligger hos hunden.
Fel eller ej.

För mej är det så här. Hunden... gulleplutten i ditt liv... påverkas av många ting.
När jag försöker förstå mej på en individ tänker jag att
1/3 är hund... hundar gör, agerar, förmår på ett visst sätt som art.
Ex. Alla hundar är flockdjur. Behöver kärlek och gränser. Morrar för att varna. Trampar runt innan de lägger sej för att deras urinstinkt vill undanröja ormar.
1/3 är ras... varje hundras är noggrant framavlad för att vissa egenskaper skall framträda, andra så gott det går avlas bort och minskas ner.
Min ras vaktar. Tycker om att kampa. En annan ras älskar jakten. Kan inte låta bli en fågel. Eller ett gäng får på vift.
1/3 är individ... hunden är sin egen individ med alla sina styrkor och svagheter i ett komplext samband mellan gener, uppväxt, erfarenheter och slump.
Det är den här sista tredjedelen många inte vill erkänna.

I diskussion efter diskussion kring hundar med problem jag deltagit i eller tjuvlyssnat på under de 30 år jag varit hundägare har slutsatsen varit den samma.
En hund som inte uppför sej som önskat. Som ex gör utfall mot främmande människor, biter grannhunden, nafsar barnet, är orimligt ängslig i vissa situationer eller vad det nu må vara.
Människorna/ ägarna anklagas alltid och obönhörligt.
Den stora massan verkar på allvar tro att har man bara A och gör B blir det alltid C. Blir det D eller E eller rent av P... då har du gjort nåt fel.
Då har du som ägare och hundkunnig och ansvarig brustit.

För mej är det just detta resonemang som är okunskap.
Hundar, precis som människor, är inte alltid den exakta summan av sina föräldrar och sin uppväxt. De blir sina egna individer.
Psyket är betydligt mer komplicerat än så hos både oss och djuren.
Således finns det, förhållandevis okunniga eller oengagerade hundägare som har turen att få en stadig och stabil hund som oftast beter sej förväntat och acceptabelt.
Precis som det finns hundar från goda uppfödare med kunniga och engagerade hundägare som ändå får problem.
När en hund biter efter en annan hund eller för all del ett barn beror det inte automatiskt som de flesta verkar tro att hunden inte fått träna adekvat vid hundmöten eller att hunden inte blivit respekterad av barnet.
Det behöver inte ens betyda att hunden har ont.
En hund är sin egen. Nerverna, dådkraften, skärpan kan skifta oavsett stamtavla eller uppfostran.
För att den är sin egen som vi fullt ut aldrig kan förstå.
Detta precis som att en fantastiskt harmonisk och lätthanterlig hund inte nödvändigtvis bara beror på ägaren.

Jag har haft tre Dogue De Bordeauxer.
De har alla tre varit hundar. Signalerat glädje, rädsla, ilska, osäkerhet på samma sätt som alla hundar signalerar.
De har alla tre tillhört samma ras. De har vaktat. Dreglat. Charmat byxorna av mej. Älskat att kampa om trasor och leksaker. Kommit kallad men ej strax ty född slav är ingen tax... och ingen Ddb heller.
Men de har... trots att de har samma uppfostran... alla varit väldigt olika som individer. I jakt, vakt, skydd, dådkraft, energi, tålamod osv osv.
Min uppfostran och min hundhållning har däremot hos samtliga synts i att de ex tigger, går upp i soffan, har ett stort närhetsbehov.
Nya problem... och nya styrkor... har dykt upp med varje hund.

Problem kan man oxå resonera olika kring. Problem som i svagheter, rädslor, oförmåga hos hunden.
Jag har alltid älskat mina hundar och sett det som självklar att anpassa livet efter deras förmågor.
Bente-Nora som är lite försiktigare och ängsligare än vad Gottfrid var utsätts inte för samma sociala påfrestningar lika lite som jag puttar i henne från bryggan.
En gillade att simma i djupt vatten. En annan gör det inte.
En var oberörd i stora folksamlingar. En annan är det inte.
En hund ska med fördel miljötränas men en hund... precis som en människa... ska inte utsättas för mer än den är redo att hantera och ror i hand.
Ett misslyckande (till) spär bara på osäkerheten för oss alla.

Puss/ Asta