Harhjärta

Jag har jobbat tre nätter. Dygn när jag jobbar, sover, äter, går en promenad med Bente-Nora och allt börjar om.
Bente har haft övrig familj hemma och samlad hela tiden. Hon har inte varit ensam.
Likväl har hon varit som ett plåster idag sedan jag vaknade.
Det märks att hon ligger back i mammatid.
Två promenader har vi klarat av sedan jag klev upp vid tre tiden.
Övrig tid har hon legat PÅ mina fötter.
Dogue de Bordeaux älskar sin flock men är en persons hund.
Jag är hennes människa.
Hon är mitt hjärta.

Som mamma har jag aldrig varit särskilt hönsig.
Rädd om dem... så klart... men inte särskilt nojig.
De har fått leka, röja, slå sej.
Jag har inte ränt hos läkaren men har det behövts så har det behövts.
Även med barnbarnen är jag... om inte sträng så bestämd.
Med mina hundar... och i synnerhet min lite försiktiga Bente-Nora är jag en annan.
En tigermorsa och ett harhjärta.

Hon behöver ta bort tandsten. Redan när hon kom som ettåring hade hon jättemycket tandsten och det har inte blivit bättre.
Det måste bort. Det kommer bli problem.
De flesta veterinärstationer gör så att de har dagar med "tandproblem" och man får lämna in dem på morgonen, de sederas och sövs efter hand, åtgärdas och sedan får man hämta dem efter en halv dag.
Det finns inte på kartan!
Jag ska höra av mej till en veterinär som jag tror gör annorlunda.
Vill vara med när hon får sova och finnas på plats när hon vaknar.
Eller ännu hellre, skicka yngsta eller äldsta dottern att göra det.
Bente-Nora älskar och litar på dem med.
Och jag får ångest av allt hon kan tänkas tycka är jobbigt.
Hundar har ju många fördelar. De lever i nuet. De förmår inte oroa sej i förtid och de ältar inte det som hänt. Men de har den nackdelen att man inte kan förklara.
Förklara varför de utsätts för nåt som kan upplevas läskigt men att det blir bra efteråt.

Bente-Nora är min första omplaceringshund. Och även om hon bara var ett år och det facto valp när jag hämtade henne har jag inte haft henne sen hon var bebis.
Det ÄR skillnad, på helt andra sätt än jag trodde.
Inte i kärlek, jag har aldrig älskat en hund mer, men i hennes tillit.
Både Märta och Gottfrid hade en hög tillit till att obehagliga saker gjordes för deras skull. I att lita på mej.
Bente stirrar både skräckslaget och förnärmat på mej om jag gör något obekvämt. Far i taket, biter i luften.
Obehag som i att ta tempen.

Kloklippning är fortsatt uteslutet. Åtminstone om jag inte vill göra våld på hennes tillit. Och det vill jag inte om jag inte absolut måste.

Det är märkligt ändå. Att man kan vara/ bli sån.
En rätt så cool morsa till människovalpar. En riktigt ocool... ett harhjärta... till sitt fyrfota barn.

Puss/ Asta