Träning och återfall. Att vakta på sina motiv.

Jag har tränat 3 månader nu. 3 gånger i veckan.
Jag har jobbat med min kroppsacceptans betydligt längre.
När jag började träna efter 50½ år på jorden var det för att jag faktiskt kände mej rädd av kroppens förfall. Av att jag var trött i ryggen efter ett normalt arbetspass, av att jag knappt orkade lyfta upp Noah längre, av att jag ta me fan fick DRA mej upp i duschslangen när jag skulle gå från sittande till stående i duschen.
Jag var femtio år. Inte åttio. Och jag vill gärna hänga med och vara hyfsat aktiv många år till.

Min motivation och mitt mål var således glasklart: Jag ville bli stark(are.)
Stark kan man som bekant vara även om man har både gäddhäng och valkar i midjan. Styrka har ingenting med dubbelhaka att göra.
Och jag försöker verkligen hålla fast vid det tankesättet.
Men jag har märkt, efter att ha tappat ungefär 5 kg i vikt till följd av träningen och efter att kroppen så smått börjat förändrats att de där tankarna... de jag jobbat jävligt hårt med att bli av med... vaknar lite.
Det kan vara att jag väger mej (varför?) och suckar över att det inte blivit nåt mer. Det kan vara att jag surt noterar att jag ännu inte klär i att ha tröjan istoppad i jeansen för min midja är för obefintlig. Det kan vara att tanken swishar förbi om några veckor med 5:2 kanske eller att jag får dåligt samvete över att det blir öl å chips igen och snabbt räknar ihop ungefärlig kalorimängd (dock aldrig tillräckligt för att avstå.)
Och jag föraktar det där.
Jag blir besviken på mej själv och trodde jag kommit längre.
Att jag inte tränade för att bli "snygg."

Fast egentligen.
Man ska inte vara för hård mot sej själv. Jobba vidare, absolut men inte slå på sej själv över att man faller.
Vi kvinnor har sedan vi varit pyttesmå fått lära oss att vårt främsta värde sitter i vårt utseende och i att behaga.
Åh så söt du är. Vilken fin klänning. Och vilket fint hår du har. En riktig liten prinsessa.
Från tonåren och framåt handlar allt om att duga för den manliga blicken.
Att vara knullbar.
Jättefint om du är kompetent oxå. Skithärligt om du är smart eller rolig.
Men framförallt ska du vara snygg.
Och alla vet att för den stora massan (män?) är snygg = ung, smal och fit.
Hela livet har vi fått höra det. Sett det. Läst det. Hjärntvättats med det.

Jag har nåt långt.
Ett resultat av hårt arbete och säkert oxå tidens tand.
När man blir äldre blir man klockare men man inser oxå att man blir allt mer osynlig. Som tant är du asexuell. Inte längre kvinna utan tant.
Det är något befriande men oxå... tack vare att det varit så hela livet... nåt frustrerande.
Dubbelt.

Så ja. Jag får jobba vidare helt enkelt.
För det var ju stark jag skulle försöka bli eller hur?

Puss/ Asta