Ett inlägg som kanske egentligen skulle skrivits i min Barnmorskeblogg men... ni kanske står ut med uppdateringar om mitt studentliv lite nu å då här med?
Jag har avverkat två av åtta veckor på Förlossningskonst I och det är verkligen SUPERROLIGT och det är med glädje som jag går till varje pass och därifrån med ett leende nästan varje pass. Och med stumma värkande ben, huvudvärk, molande ryggslut och träningsvärk i bålmuskulaturen av allt sympatikrystande. Det är verkligen TUFFA arbetspass, fysiskt å mentalt, särskilt för en student som står redo betydligt längre än hon behöver.
Resorna och detta jäkla pendlande sliter enormt de med. Allt vore så mycket enklare med praktik på närmre håll. Men jag ska inte gnälla, det är en trevlig avdelning jag är på och nästan alla är jättegulliga mot alla oss studenter... SJU stycken åt gången.
Men... för ni anade kanske ett liten "men" här. Ibland (rätt ofta) tvivlar jag på att det ska gå och på att jag ska nå målet.
Det händer att en barnmorskestudent blir underkänd på sin praktik. Kanske särskilt på Förlossningskost II, den som jag gör till hösten.
Vår lärare pratade lite om det och menade att "Det är ingen katastrof, då får ni åtta veckor till att lära er på en massa fler övningsförlossningar och vad gör det under ett helt arbetsliv."
Nä, egentligen kanske ingen. Om tio år spelar det kanske inte mej någon roll om jag blir legitimerad i april istället för i januari men JAG skulle definitivt inte se det som "en möjlighet."
Jag skulle se det som en förbannad prestigeförlust och som om jag var oduglig för yrket.
Att inte få gå ut samtidigt som sina klasskamrater och att få säga till sin blivande arbetsgivare att "Jag dög inte, jag kommer sen..."
Nä fy!
Ännu mer orolig är jag kanske över att inte bli klar med den där Magisteruppsatsen.
Som jag sagt förut, det finns fördelar med att skriva själv men det finns verkligen även nackdelar och dit hör att jag är så förbannat dålig på artikelsök och på att veta att jag "sökt av området."
Jag har fått tipset att ta hjälp av en bibliotekarie, det har jag gjort, men nu minns jag knappt vad han sa eller hur man gjorde och sidan jag sparar artiklarna på kommer jag inte åt hemifrån vad jag minns.
Och som vanligt när nåt är svårt och lite tråkigt så är det inte så att jag lägger in extra gas och försöker MER, nej då... jag kör huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte existerar.
Så hur... och när... den där jäkla uppsatsen ska bli skriven har jag ingen aning om.
Det är lixom inte bara att skriva. Man måste veta hur man gör oxå.
Den måste vara klar i slutet av december... låter som oceaner av tid... men det är det inte.
Tänk om jag faller på målsnöret och aldrig blir barnmorska för att jag fan inte tar tag i den där uppsatsen?! Hur... gha... irriterande vore inte det?!
Killen ovan lyser upp min förtvivlan i alla fall.
Tips och pepp mottages tacksamt.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare