Det kommer bli september i år med

Jag har semester!
Denna veckan och sista veckan i augusti är min enda ledighet.
Jag hade ju bestämt att jag skulle njuta riktigt ordentligt och carpe diem'a som om det inte fanns någon morgondag, klämma in en hel sommarupplevelse på en enda vecka, men av det har det blivit mest pannkaka och just ingenting.
Äta glass i stora lass, dricka parasolldrinkar, läsa böcker till solen går upp, bada naken i månljuset och allt det där.
Suck.

Jag VET att jag gnäller om min allergi men jag glömmer varenda år hur jävligt det är. De senaste åren har jag ändå blivit bortskämd med att nån snäll läkare på jobbet skrivit ut kortison som ges intramuskelärt och då försvinner det mesta.
Nu har jag ingen tjenisrelation till nån doktor och eftersom jag vet vilken föreläsning om biverkningar å annat man får innan de slutligen säger nej ändå så har jag dragit mej för att vända mej till vårdcentralen.
Men idag stod jag helt enkelt inte ut längre. Mina ögon är som röda sår och jag kan inte tänka på nånting annat än att det kliar så in i helvete hela tiden. Jag överdoserar antihistamin och blir trött å tjurig.
Jag kan inte sminka mej och ids inte ens klä mej ordentligt.
Ful är jag ju i vilket fall som helst med igenmurade ögon.
Skulle ha färgat håret för typ en vecka sen och har mega utväxten som är helt stålgrå men dels orkar jag inte och sen vågar jag inte ha så starka kemikalier så nära ögonen när de är som de är.
Så här blir inte särskilt mycket njutande.
Inte en enda "enkel ostsmörgås med paprika på" på stranden. Inte en enda öl på en uteservering och utflykter ska vi bara inte tala om.
Är dessutom pank och vädret har varit halvsvalt sista veckan så nåt beachen blir det inte, inte ens i vassen.

Istället satt jag 4-5 timmar i går med min D-uppsats. Det behövs ju oxå göras liksom. Körde ut Mini och Noah hela dagen. Blev hyfsat nöjd med mitt dagsverke, lite pill här och där, nån referens till, två sidor text.
Bra va? Kul?
Då kraschar datorn och när maken fick liv i den igen var allt jag skrivit under dagen borta. Trots att jag sparat, kanske inte så ofta som man borde men några gånger under passet hade jag sparat.
Borta.
Jag höll fan på att börja hyperventilera. Kunde inte ha blivit mer upprörd om små gröna marsmänniskor tagit över jorden eller Donald Trumf blev president för världens mäktigaste land.
Sen fick jag som vanligt tänka... det finns krig, småbarnsmorsor som får cancer, ALS, svält, folk som misshandlar djur, galningar som slår ihjäl kvinnor, människor som röstar på Sd. Perspektiv Asta!
Idag har jag... hyfsat... fått ordning på det som jag gjorde igår. Inte allt, för jag minns inte allt, men det mesta. Ett steg fram och två steg bak.
Satt tre timmar idag kanske, slog igen datorn och sa: helg, till mej själv.
Den där D-uppsatsen. Kanske inte lägger så vansinnigt med tid på den men den mal å ger dåligt samvete bak i skallen dygnet runt vad jag än pysslar med.
Antar att vägar i livet ser ut så där, lite kringelkrokiga.
Och jag SKA fan bli barnmorska om det så är det sista jag gör.

Förr eller senare blir det september.

Puss/ Asta