Like a moviestar

 

Gottfrid väcker helt otroligt mycket uppmärksamhet vart man än går.
Kanske inte här i kvarteret där han är välbekant men på stan eller i nya sammanhang.
Ungefär hälften, ja lite drygt tycker att han är en väldigt vacker eller charmig hund.
Resten tycker han ser farlig ut. Att han är enormt stor. Enormt.
Och då är han ganska liten för sin ras.
Några gånger har folk haft fräckheten att påstå att han är tjock!
Det har hänt att han får applåder när vi går förbi uteserveringar.
Väldigt ofta vill folk hälsa på honom och prata en stund, fråga en massa om rasen.
Det är väldigt roligt tycker jag och jag berättar mer än gärna, om rasen, om Gotte som individ och hur det gick till när jag handlöst föll för rasen.

Men idag förstår ni...
Idag var vi ute och gick kvällsrunda och gick förbi två husbilar så sitter fyra medelålders människor utanför, två par, och de ropade till mej:
"Är det en sån där Doggo bordoo?"
Gottfrid och jag stannade. Och där blev vi kvar. Säkert en halvtimma och då var det jag som sa : "Nu måste vi vidare."
Dom var schäferfolk. Brukshundsmänniskor. Som på bilder suktat över Dogue de Bordeaux och tyckte det kunde räcka med den ihärdiga träningen och tävlandet.
De ville veta allt om hur rasen var och jag berättade.
Både fakta och små anekdoter.
De tog foton, kröp runt på marken å fotade från olika vinklar.
Ojade sej över hur vacker han är (med alla sina sår på huvudet) och hur underbar han verkar.

Och Gottfrid.
Normalt är han varken bu eller bä när främlingar kommer fram.
Han accepterar det tålmodigt men ser inte ut att finna nån större glädje i det.
Nu! Just like a moviestar...
Han kråmade sej, tryckte sin kind mot deras, la sej på rygg.
Det var som om han förstod deras genuina beundran och han gottade sej i den.
Solade sej i glansen. Skulle nog gärna suttit kvar där ännu.
Och jag... tja, stolt så klart men även road och nästan lite rörd över att se samma kärlek tändas i blicken som det gjorde på mej den där gången för nu rätt länge sen.

Puss/ Asta