En fin dag

Jag antar att jag inte är den enda mamman i världen som känner skuld.
Som inte ångrar saker hon gjort eller inte gjort. Saker hon sagt eller inte sagt.
Ingenstans blir en människas ofullkomlighet så tydlig som i föräldraskapet, den roll som man vill lyckas i bäst.
Den roll som är den viktigaste. Den största.
Egentligen spelar andra framgångar inte så stor roll, så är det i alla fall för mej.
Ingen relation är så viktig som den till ens barn.
Jag har gjort många fel och jag kunde ha gjort annorlunda men jag har utefter förutsättningarna där och då gjort mitt bästa.

Idag har mitt yngsta barnbarn på jorden döpts.
Astrid Nour Eivor. Astrid efter Lindgren. Nour för att det är vackert och knyter an till hennes kurdiska ursprung och Eivor efter min mormor. Den stora (om än inte felfria) matriarken i vår släkt.
Det var en vacker ceremoni i kyrkan och ett mysigt kalas efteråt och när jag ser på hela min fantastiska familj. Alla mina otroliga barn och deras enastående ungar så fylls jag av en sådan stolthet och glädje.
Lite rätt måste jag ändå ha gjort som fick så fina barn.
Jag är så stolt över var å en av dem.
Fantastiska är de.

De kämpar på. Var och en med sitt.
Livet är inte alltid enkelt, inte för någon av dem.
Och som mamma önskar man att det inte var så.
Att man kunde lyfta bort ångest, sorg, press från deras axlar.
Att allt bara kunde få flyta på. Gå deras väg.
Men det är inte så. Livet är inte så.

Idag var i alla fall en fin dag.
Tack för att ni är mina. Mina barn. Mina barnbarn. Mina svärbarn.
Min flock.

Puss/ Asta

En vacker måndag

1. Förälskade mej i den här bilden och i det här budskapet som talade rakt till mitt <3.
Den ska jag printa ut och ha på ett välplacerat ställe där jag ser den ofta.

2. Idag gick det så himla bra på praktiken. Cellprov, patientmöten, inskrivning och information gick som hejsan. Första dagen på denna praktiken som jag kände mej riktigt avslappnad och nöjd med mej själv.

3. Solen sken idag och även om jag var inne och arbetade under hela tiden så spred sej vårkänslan in genom fönstret och in med patienterna.

4. Börjar inte förrän 11:30 imorgon så jag unnade mej en powernap efter jobbet och det var vansinnigt skönt. Få saker är så härliga som en eftermiddagslur.

5. Jag har haft ro, ork och tålamod att umgås med mina älsklingar under kvällen.

6. En vän erbjöd mej en lösning för förlossningspraktiken i Borås. Det är inte klart å inte säkert att det blir så men bara att hon tänkte på mej (fast gudarna ska veta att hon har eget att tänka på) gjorde mej så rörd och varm. Det finns genuint snälla människor. Det finns det.

Hoppas att måndagen varit snäll mot er oxå.

Puss/ Asta

Mojmojs dag

Idag har tanten varit ute i stora världen. Jodå, tågbyten och grejer.
Jag har varit hemma hos äldsta dottern och barnbarnet Ängla och hälsat på.
Helt slut i rutan är jag nu för jag är fortfarande inte helt kurant och idag var första dagen på över en vecka som jag inte sovit middag.

Men det har varit en fantastisk dag.
Jag får ju inte lägga ut några bilder på Ängla-Pängla så ni får tro på mitt ord när jag säger att hon är nåt så vansinnigt söt. Hon ser verkligen ut som en liten ängel eller som en älva kanske.
Hon väger mindre än vad Noah gör trots att hon är ett å etthalvt år, späd och finlemmad, hon har en sky av blont hår kring sej, stora stora ögon.
Och så är hon så där timid å söt och flickig så man smäller av. Sin feministmorsa till trots :)
Hon bär dockor på höften, hon klappar händerna förtjust, hon gömmer sej bakom mamma eller tittar finurligt under lugg.
Å nu säger hon mormor. Eller mer bestämt, mojmoj.
Det går inte att förklara vad det ordet gör med en förrän man upplevt det.
Förrän en ljuvlig liten varelse sträcker sin lilla hand mot min och säger "Kom mojmoj."
All kärlek finns där ju redan. Sen första gången man såg dem.
Men det är i "mojmoj" som man blir mormor.
Svårförklarat men underbart.

Ängla-Pängla. Hon har alltid varit försiktig. Vaksam. Blyg och lite svårflirtad.
Men det är som om hon besitter all världens visdom. Som om hon har en gammal själ.
Det har varit en fantastisk dag.
Det är härligt när vi är många med, hela bullriga familjen, men så här på tu man hand tinade Änglass mod upp bättre.
Trots att jag bara ville slita upp flickungen i knät och pussa på henne så höll jag mej lite på avstånd i lekarna med henne och undan för undan tinade hon upp. Kröp närmare, sökte min blick, gav mej allt större leenden och tog min hand.
Innan jag gick kunde jag pussa henne rakt på munnen å hon bara skrattade.
Så... stort att nå fram.

Jag gillar både människor och djur som är lite... kräsna i sina kontakter.
De som inte översvallande älskar allt å alla från första stund.
Dem man får förtjäna kärlek av.
När vi var hos uppfödaren första gången och skulle titta på Gottfrid sa uppfödaren om en av tikarna "Bry er inte om henne, hon är lite reserverad mot främlingar. Lite blyg"
De andra hundarna, och i synnerhet Gottfrids mamma hälsade glatt och kröp upp i knät så fort de fick chansen och när det gällde valp var det precis en sådan glädjestolla jag ville ha som mamma till valpen.
Men den andra tiken hon smög runt oss, höll noggrann koll på oss på lite avstånd.
Jag pratade lite med henne på håll men lät henne vara.
Å så rätt som det var när vi satt i trädgården och drack kaffe så kom hon, fanns vid min sida och körde nosen i min hand.
En sådan kontakt, det är en ära.

Jag vet inte, kanske är det bara hundmänniskor som förstår jämförelsen mellan den försiktiga hundtjejen och lilla Ängla.
Det har varit en fin dag. En sådan man kommer minnas tror jag.
När isen bröts med "mormors flicka."

Då jag kommer hem möts jag av världens största leende och framsträckta längtande armar av "mormors kille" och det... det var minsann inte heller så dumt.

Puss/ Asta

Å där tog det stopp

 

Ikväll är jag trött!!!
Trots att jag har haft en supertrevlig dag så är jag skittrött.
Å inte på det där normala sömniga sättet utan så att det kryper på insidan, så att varje ljud, varje fråga, varje tanke skär genom kroppen på samma sätt som när en krita dras för hårt mot svarta tavlan eller bestick mot porslin.
Så där så jag känner min puls slå i halskärlen. Dunk, dunk, dunk... 100 slag per minut.
Det är inte bara arbete och negativ stress som gör mej utmattad, det är även trevligheter. För stor dos av sociala sammanhang.

Pappsen och hans fru har varit å hälsat på. Å nej, det är inte mina näshår ni ser överst i högra hörnet, jag vet inte riktigt vad det är.
Det var jättemysigt.
De tog vägen om GeKås först för min bonusmor är ungefär lika tokig i att shoppa som jag är så det är klart hon tar chansen. Imponerande att hon lyckas få med pappa varje gång.
Så på förmiddagen låg jag länge å myste med Gottepojken och sedan drog jag en snabb städrajd. Dammsög och vaskade av golven, fräschade upp toan, plockade en bärkasse skit på tomten. Ni vet, sånt man gör innan man får gäster.

Pappa (som är snickare i grunden) hade gjort en trädgårdsmöbel till oss.
Ett sånt där stort bord med fasta bänkar som man ser på rastplatser.
Jättefint.
Det ska bli helgens projekt. Att lasera det.
Han har även gjort en jättefin vagga till barnbarnsbarnet som kommer i juni.
Gedigen... ett riktigt hantverk... med hjärta på gaveln.
Den ska gå i generationer den här vaggan. Till alla mina kommande barnbarn och barnbarnsbarn.
Den hade han oxå med, så nu står den här å väntar på dottern.

Vi fikade. Satt i det soliga men ganska kalla aprilvädret.
Sen lagade jag lite käk och vi fikade i omgångar.
Det var verkligen jättemysigt.
Jag känner hur mycket jag saknar dem när jag ser dem, hur roligt vi har ihop.

När de åkte hade vi bara en kvart på oss att ställa om till hundkursen.
Idag var näst sista gången och vi tränade inkallningar.
De flesta övningarna gick bra, särskilt de med lite fart i och jag var som vanligt så stolt över min pojk.
Vi är ett sånt härligt litet gäng.
Bara tre deltagare och "fröken."
Man hinner bli ganska tajta och det är vemodigt att det närmar sej slutet.
Men vi ska absolut gå fler kurser för Fröken Jessica
För att hon är så duktig. Å för att vi tycker att det är så jäkla skoj.

Det var när jag kom hem som all ork och all energi bara rann av mej.
Som lusten och glädjen ersattes med de här ångestpåslagen.
Jag ska arbetsträna hela pass både i morgon och på fredag hade jag tänkt, men jag får se hur jag orkar.
Sen ska jag till läkaren igen på måndag och det ska bli så skönt med en koll.
Är det normalt att känna så här?
Ska jag må så här?
Ska jag öka eller bör jag backa?
Jag vet helt enkelt inte, jag förlitar mej åter igen på professionen.

Hoppas att ni har det bra idag.

Puss/ Asta