En fin dag

Jag antar att jag inte är den enda mamman i världen som känner skuld.
Som inte ångrar saker hon gjort eller inte gjort. Saker hon sagt eller inte sagt.
Ingenstans blir en människas ofullkomlighet så tydlig som i föräldraskapet, den roll som man vill lyckas i bäst.
Den roll som är den viktigaste. Den största.
Egentligen spelar andra framgångar inte så stor roll, så är det i alla fall för mej.
Ingen relation är så viktig som den till ens barn.
Jag har gjort många fel och jag kunde ha gjort annorlunda men jag har utefter förutsättningarna där och då gjort mitt bästa.

Idag har mitt yngsta barnbarn på jorden döpts.
Astrid Nour Eivor. Astrid efter Lindgren. Nour för att det är vackert och knyter an till hennes kurdiska ursprung och Eivor efter min mormor. Den stora (om än inte felfria) matriarken i vår släkt.
Det var en vacker ceremoni i kyrkan och ett mysigt kalas efteråt och när jag ser på hela min fantastiska familj. Alla mina otroliga barn och deras enastående ungar så fylls jag av en sådan stolthet och glädje.
Lite rätt måste jag ändå ha gjort som fick så fina barn.
Jag är så stolt över var å en av dem.
Fantastiska är de.

De kämpar på. Var och en med sitt.
Livet är inte alltid enkelt, inte för någon av dem.
Och som mamma önskar man att det inte var så.
Att man kunde lyfta bort ångest, sorg, press från deras axlar.
Att allt bara kunde få flyta på. Gå deras väg.
Men det är inte så. Livet är inte så.

Idag var i alla fall en fin dag.
Tack för att ni är mina. Mina barn. Mina barnbarn. Mina svärbarn.
Min flock.

Puss/ Asta