Strokevarning

Jag blev så vansinnigt arg idag.
Så fruktansvärt förbannad att jag ett kort ögonblick fick blixtrande huvudvärk.
Vi var på stranden, jag å min yngsta dotter och två av mina barnbarn och hade det jätteskönt. Det var superhärligt i vattnet. Och Ängla å Noah är ju nåt av det sötaste som finns så jag brände av ett par bilder... denna bland annat... när de satt å lekte vid vattenbrynet och postade på Instagram.

Baam! Så var de borttagna med motiveringen "naket och sexuellt innehåll."
Jag blev paff och tänkte att det måste väl ändå vara ett misstag.
Laddade upp igen. Borta lika kvickt med samma motivering.
TVÅ. BARN. I. BADBYXOR. LEKANDES. PÅ. STRANDEN!!!
Givetvis förstod jag problemet, jag har lagt upp massor av bilder på barnbarn tidigare som leker i badkläder utan att något hänt. För säkerhet skull knäppte jag av en bild bara på Noah och la ut på Insta.
Inga problem.
Inga... jävla... problem!

Instagrams problem är alltså att en flicka.... mååååånga år innan puberteten... med en kropp som bortsett från könet (som är dolt på dem båda) ser precis lika dan ut som en gosses, är utan bikiniöverdel eller baddräkt.
Det här är ju fullständigt sinnessjukt!
Vem FAN är det som sexualiserar en liten barnunge här?!
Inte är det jag i alla fall.

Det är inga som helst svårigheter att på Instagram hitta hundratusentals bilder på unga kvinnor som putar med läppar, trycker upp tuttar i linsen, vresar i stringtrosor med inoljade skinkor. Inga som helst problem.
Men en sjuårig unge kan alltså inte leka på stranden utan överdel.
DET måste vi skyddas i från.

Hon är sju år min fina Ängla. Idag började hon första klass.
Hennes första riktiga skoldag och redan ska hon särbehandlas, inordnas, kategoriseras. Ja sexualiseras för fan!
Det är ett skämt vad flickor och kvinnor ska stå ut med i moderna, jämställda samhällen 2020.
Jag blir så rasande att jag vill skrika, slå, gå bärsärkagång.
Vi kvinnor ska kläs på... eller för all del kläs av.
Det är så mycket åsikter om vad vi ska och inte ska. Balanserande mellan horan och madonnan som måste hållas på en exakt rätt nivå.
Vi ska vara smala... men inte FÖR smala.
Sminkade... men inte FÖR sminkade.
Klädda... men inte FÖR klädda.
Ambitiösa... men inte FÖR ambitiösa.
Rakade. Släta. Unga. Smala. Vältränade.
Inte slampiga. Inte frigida.
Inte lata. Inte för drivna.
Inte några våp. Inte för viljestarka.
Och detta skall alltså börjas prackas på tjejer som börjar lågstadiet?!
Är det inte HELT vrickat?

Nästa person som säger att feminismen har gått för långt åker på en smäll!

Puss/ Asta

Så lär ni era döttrar att utseendet är det allra viktigaste.

Det som jag kommer att skriva om nu kommer säkert att uppfattas som kontroversiellt av många, ja kanske till å med fanatiskt.
Det vet jag av flera orsaker, det här resonemanget var nåt som jag störde mej på (så in i älgvete) i början av min "feministiska skolning", jag har ju diskuterat det IRL och mött reaktioner och det är något de flesta av oss gör. Även jag även om det är mer sparsamt nu.
Ni behöver inte hålla med (fritt land å allt det där) men det vore kul om ni läste med öppna sinnen och följde med i mina tankegångar. Okej?

Så. Hur fostrar man en flicka å blivande kvinna till att inse att utseende är ALLT!
Att vara söt och att behaga omgivningen är hennes största prioritet.
Hur gör man det bäst?
Ett hett tips är att så ofta som möjligt klä henne i klänning när hon är liten.
Ju näpnare och prinsessigare desto bättre.

Människor påverkas av sin omgivning. Särskilt unga människor.
Det är nog först de senaste 5 åren som jag allt mer börjat strunta i hur jag uppfattas. Och  det är under de två senaste åren kanske som jag slutat försöka behaga med mitt yttre. Jag tänker att detta att påverkas av sin omgivning och att älska bekräftelse är en djupt mänsklig egenskap.
Vi är beroende av andra. Som flockdjur har vår överlevnad under tusentals år hängt på att vi blir accepterade och omslutna av gruppen. Ensamma har vi inte klarat oss.
Att klara sej själv är biologiskt ett nytt fenomen och som med så mycket annat har inte hjärnan hängt med där.
Varje människa vill bli sedd. Omtyckt. Beundrad. Accepterad.

En liten flicka som har en gullig klänning på sej kommer att bekräftas för just detta.
Inte för att hon är "stor", kapabel eller smart. Ingen kommer i första hand fråga hur snabbt hon kan springa, om hon kan stava till hund eller hur hon trivs på förskolan.
De kommer att säga att hon är söt.
Åhh så söt du är. Som en liten docka. Söt som en liten karamell.
Vilken fiiiin prinsessklänning du har. Åhh så söt.
Om du inte tror mej kan du göra ett experiment.
Ta din lilla flicka. Sätt på henne en klänning, ju sötare desto bättre och ge dej ut tillsammans med henne. Till en vårdcentral. Till ditt arbete. Till en affär som är tillräckligt lugn för att biträdet ska hinna se er och tala med er.
Gör sedan om samma sak. Fast nu sätter du på henne jeans och en neutral tröja.
Räkna hur många gånger hon får komplimanger för sitt utseende i respektive utstyrsel och hur många gånger man talar till hennes person i den samma.

Jag tror du kan gissa resultatet.
Spelar det någon roll då?
Ja, det är klart som korvspad att det gör.
Människor vill ha bekräftelse. Barn suger upp det som törstiga kantareller.
Din lilla tjej kommer kråma sej, snurra på den fantastiska klänningen och med varje cell i kroppen suga åt sej superlativen om hennes fantastiska utseende.
Och hon kommer garanterat vilja ha mer!
Ju oftare hon är utstyrd så här, ju mer kommer hon tråna efter dessa plagg och ju mer bekräftad blir hennes söthet.
Små gossar får oxå höra att de är söta. Men framförallt pratar vuxna med dem om vilken tuff dinosaurie de har på tröjan, eller vilken häftig bil de har, eller hur snabbt de springer. Pojkar får frågor om bästisar och föris och favoritlekar.
Och så präglas vi.
Flickor till att inse att utseendet är hennes största tillgång och viktigaste förpliktelse och pojkar till att prestera och konkurrera.

Rätt simpelt ändå. Ska vi ha det så?

Puss/ Asta

Urless på gubbväldet

Ghaaa!!!
Denna David Eberhard, varför tillåts han breda ut sej om och om igen med sitt tyckande i tidningarna? (Ja, det är en retorisk fråga som jag vet svaret på... han är vit, han är man, han är medelålders och han låter jävligt säker vad han än framför för rappakalja.) Här är hans senaste debattartikel.
Knappt har irritationen över att hans inspel i #metoo debatten där han tyckte kvinnor skulle "sluta gnälla och ge igen" lagt sej för än han nu, i samband med boksläpp, ska missionera hur oerhört viktigt det är att pojkar får vara pojkar och ge sej i klinch med varenda genusmedveten människa i detta land.
Som vanligt med dessa "kritiker" kommer han inte med någonting nytt utan blottar sin okunskap helt ogenerat om vad genus är utan argumenterar och diskuterar mot vad han tror det är. Killgissar helt enkelt.
Hur less är vi inte på killgissningar?
Bara fenomenet killgissning är ta med fan värt att storsatsa på genus kring!

"Tron att de däremot skulle klara skolan bättre om de i ännu högre grad än nu skulle tvingas låtsas vara flickor bygger på en total brist på kunskap om genetik och biologi. Det gör dem i bästa fall bara förvirrade."
Är det någon... någon hoo hoo hallå... som påstått att det vore en god idé att tvinga små gossar låtsas vara flickor?
En sådan argumentation bygger på antingen på total ignorans eller ungefär lika stor okunnighet. Jag kan inte avgöra orsaken till varför herr Eberhard säger  som han gör. Jag gissar att det beror på båda sakerna.
Genuspedagogiken syftar till att att motverka de stereotyper som finns inom könsrollerna och ge människor, kvinnor och män, flickor och pojkar, tillgång till hela färgkartan.
Pojkar får alltså lov att ha blå tröja. Flickor får lov att gilla dockor.
Det finns ingen genusgestapo som hårdhänt tvingar på pojkar tyllkjolar.
Det finns inte en unge i världen som blir "förvirrad" av att inte inympas i regler hur hen måste vara!

"Så om man ska gå på lite empiri i frågan bör man snarare uppfostra pojkarna mer som pojkar. Det funkade nämligen i alla tidigare samhällen ganska bra."

Gjorde det? Funkade det verkligen så jälva bra.

Män står för för 80 % av allt våld (Källa: BRÅ)
Män står för 80 % av alla brott (Källa: BRÅ)
Män står för drygt 97% av alla sexuella brott (Källa BRÅ)
Betydligt fler män än kvinnor tar livet av sej. I alla åldersgrupper men särskilt bland unga män (15-24 år) och bland äldre män (över 65 år) Källa SCB.
Fler män än kvinnor beskriver ensamhet och isolering.
Fler män än kvinnor är alkoholiserade.
Barn pratar hellre med "ingen alls" än sin pappa.
Väldigt många... kvinnor å män... jag talat med genom åren har vuxit upp med frånvarande män. Helt och hållet eller känslomässigt frånvarande.
Nästan alla kvinnor jag känner har upplevt sexuella trakasserier och/ eller sexuella övergrepp utförda av män.
Och vi vet alla hur en sexuellt erfaren man benämns kontra en sexuellt utåtagerande kvinna eller hur?

Så verkligen... den nuvarande mansrollen fungerar ganska bra?
Hur då?

David Eberhard skriver: Pojkar är på gruppnivå mer tävlingsinriktade än flickor. De är mer aggressiva än flickor. De är också mer riskbenägna. Sammantaget är de alltså därmed sannolikt också mer lättuttråkade. Detta är biologiska fakta som genuspedagoger inte kan (eller bör) ignorera. 

Men är det verkligen så? Något som är hugget i sten och tvärsäker vetenskap?
Nej, självklart inte. De lärda tvistar, vetenskaper står mot varandra, men de lärda som anser att beteende i huvudsak är en social konstruktion och resultat av uppfostran och förväntningar blir allt fler.
Forskning visar att vi redan på BB bemöter pojkar och flickor olika.
Själv vet jag inte och jag tycker inte att orsaken är det mest intressanta, det är MER intressant hur vi kan hjälpa flickor och pojkar att bli mer... barn med olika egenskaper. Flickor är inte identiska med andra flickor. Det är inte killarna heller.
Så BARN kan behövas hjälpas lite på traven.
De som behöver tränas i empati, i att sätta ord på sina känslor, i att visa hänsyn, i att bejaka sin fantasi skall göras det. De som kan behöva pushas att ta för sej, tro på sej själva, äga sin plats skall göras det.
Flickor ska precis som pojkar få röja och leka. Pojkar ska precis som flickor få vara blyga och visa att de är ledsna.
Det är genuspedagogik. Och hur fan kan det vara farligt för en enda unge?
Please!

Puss/ Asta

Flickpojkar

 

När det talas om feminism och jämställdhet så talas det ofta ur kvinnors perspektiv.
Det är inget konstigt med det, vi lever i ett patriarkaliskt samhälle och en värld där kvinnor i stort å smått far illa av männens framfart och bristande respekt.
Det finns bara ett sätt att vara chef på. Ett sätt att vara hög styrelseledamot. Ett sätt att vara statsminister. Det manliga.

Den manliga normen och det manliga förhärligandet är så mycket djupare rotat än vad vi tänker på.
Tänk bara på ord. 2014 finns det fortfarande inget bra ord för kvinnans kön. Antingen blir det kliniskt eller så blir det snuskiga.
Det pratas... gällande både män och kvinnor... om att "ha stake nog att..." som något positivt och starkt medan motsatsen "var inte en sån fitta" är negativt, svagt å fegt.
Detta tankesätt är så utbrett att även män förlorar på det.

Jag funderar ofta på vem mitt lilla barnbarn Noah ska bli. Vad för sorts man och människa han ska bli.
Jag funderar mer på det med honom än vad jag gjorde med min egen son.
Jag vill förstås ge honom hela världen. Allt ifrån solvarma jordgubbar till äventyr.
Men jag vill också ge honom möjligheten att helt fritt vara den han är som person.

Har ni tänkt på ordet "pojkflicka."
Det är en tjej som är stark och modig. En tjej som kanske inte är så förtjust i klänningar och blingbling men som kan klättra i träd, vågar bli smutsig och slåss tillbaka om nån är dum.
Det ses inte som fel i samhällets ögon att vara flickig och feminin men det är ändå ett positivt laddat värdeord pojkflicka.
Kapabelt lixom. Pippi Långstrupaktigt.
Men tänk på ordet "flickpojke."
Det finns inte ens.
Och om det mot förmodan används så görs det negativt. Det är inte så att det ligger en underton av att detta är en sensitiv, kommunicerande, mjuk kille.
I den mån dessa drag accepteras hos pojkar och män använder man andra ord.
Filosofisk kanske. Emotionellt begåvad.
Men ingenting, gud förbjude, som skulle antyda något feminint.
Å detta tror... nej, detta är jag helt säker på... att pojkar och män förlorar på.
Det är inte bara förminskande av klassiska gamla kvinnliga sidor.
Det snävar in även mäns möjligheter.

Jag minns en av min sons första jular, han är född i augusti så kanske var det när han var 2½ nästan.
Vi hade köpt honom ett jättefint bilgarage.
Hans systrar fick varsin krypdocka.
Sonen gav blanka fan i sitt garage och kastade sina lystna blickar och kladdiga händer på dockorna.
Å blev förmanad.
"Nää, Rasmus. Du har fått ett garage, det är din systers. Titta vad fint, här kan bilarna köra osv"
Ja, det var tidigt -90 tal. Man begrep inte bättre.
Självklart fick han annars leka med tjejernas saker men rätt snart hade han tappat intresset och ville bara leka med sina gevär, sina bilar, sin gräsklippare.
Jag vill att Noah ska få bejaka alla sina sidor.
Jag kanske inte kommer att köpa honom prinsessklänning om han inte uttryckligen ber om det men jag vill att han ska få alla nycklar och inte tvingas in i några unkna könsroller och förväntningar om styrka, mod, kaxighet, framåtanda och bilintresse redan som barn.
Jag är övertygad om att det kommer att göra honom till en tryggare, starkare och bättre man.
En lyckligare människa.

Puss/ Asta