Så lär ni era döttrar att utseendet är det allra viktigaste.

Det som jag kommer att skriva om nu kommer säkert att uppfattas som kontroversiellt av många, ja kanske till å med fanatiskt.
Det vet jag av flera orsaker, det här resonemanget var nåt som jag störde mej på (så in i älgvete) i början av min "feministiska skolning", jag har ju diskuterat det IRL och mött reaktioner och det är något de flesta av oss gör. Även jag även om det är mer sparsamt nu.
Ni behöver inte hålla med (fritt land å allt det där) men det vore kul om ni läste med öppna sinnen och följde med i mina tankegångar. Okej?

Så. Hur fostrar man en flicka å blivande kvinna till att inse att utseende är ALLT!
Att vara söt och att behaga omgivningen är hennes största prioritet.
Hur gör man det bäst?
Ett hett tips är att så ofta som möjligt klä henne i klänning när hon är liten.
Ju näpnare och prinsessigare desto bättre.

Människor påverkas av sin omgivning. Särskilt unga människor.
Det är nog först de senaste 5 åren som jag allt mer börjat strunta i hur jag uppfattas. Och  det är under de två senaste åren kanske som jag slutat försöka behaga med mitt yttre. Jag tänker att detta att påverkas av sin omgivning och att älska bekräftelse är en djupt mänsklig egenskap.
Vi är beroende av andra. Som flockdjur har vår överlevnad under tusentals år hängt på att vi blir accepterade och omslutna av gruppen. Ensamma har vi inte klarat oss.
Att klara sej själv är biologiskt ett nytt fenomen och som med så mycket annat har inte hjärnan hängt med där.
Varje människa vill bli sedd. Omtyckt. Beundrad. Accepterad.

En liten flicka som har en gullig klänning på sej kommer att bekräftas för just detta.
Inte för att hon är "stor", kapabel eller smart. Ingen kommer i första hand fråga hur snabbt hon kan springa, om hon kan stava till hund eller hur hon trivs på förskolan.
De kommer att säga att hon är söt.
Åhh så söt du är. Som en liten docka. Söt som en liten karamell.
Vilken fiiiin prinsessklänning du har. Åhh så söt.
Om du inte tror mej kan du göra ett experiment.
Ta din lilla flicka. Sätt på henne en klänning, ju sötare desto bättre och ge dej ut tillsammans med henne. Till en vårdcentral. Till ditt arbete. Till en affär som är tillräckligt lugn för att biträdet ska hinna se er och tala med er.
Gör sedan om samma sak. Fast nu sätter du på henne jeans och en neutral tröja.
Räkna hur många gånger hon får komplimanger för sitt utseende i respektive utstyrsel och hur många gånger man talar till hennes person i den samma.

Jag tror du kan gissa resultatet.
Spelar det någon roll då?
Ja, det är klart som korvspad att det gör.
Människor vill ha bekräftelse. Barn suger upp det som törstiga kantareller.
Din lilla tjej kommer kråma sej, snurra på den fantastiska klänningen och med varje cell i kroppen suga åt sej superlativen om hennes fantastiska utseende.
Och hon kommer garanterat vilja ha mer!
Ju oftare hon är utstyrd så här, ju mer kommer hon tråna efter dessa plagg och ju mer bekräftad blir hennes söthet.
Små gossar får oxå höra att de är söta. Men framförallt pratar vuxna med dem om vilken tuff dinosaurie de har på tröjan, eller vilken häftig bil de har, eller hur snabbt de springer. Pojkar får frågor om bästisar och föris och favoritlekar.
Och så präglas vi.
Flickor till att inse att utseendet är hennes största tillgång och viktigaste förpliktelse och pojkar till att prestera och konkurrera.

Rätt simpelt ändå. Ska vi ha det så?

Puss/ Asta