Insomnia, del 367

Jag borde kanske inte skriva nu.
Nu blir det för ärligt, för rakt, för naket.
Jag är trött. Tröttare än vad jag kan minnas att jag någonsin varit.
Tröttare än när jag hade småbarn. Tröttare än när jag slutade med Zopiklon.
Det känns så. Förmodligen var jag lika trött då.
Men jag skriver ändå.

Den senaste veckan har jag sovit ungefär lika mycket/ länge som under en ordentlig natts sömn. Kanske 10 timmar.
Jag har precis avverkat 30 timmars jobb på raken, det sista passet med 2 timmar sömn i kroppen. Jag hade två förlossningar och när den första var slut och jag slappnade av höll jag på att svimma sittande.
Idag har jag sovit 2½ timma. Tagit en öl. Snart ska jag lägga mej och försöka igen.

Jag är så trött, sa jag det?
Det börjar slita på mej. Fysiskt och psykiskt.
Jag har hjärtklappning och yrsel. Jag är ljudkänslig och väldigt vääääldigt lätt till irritation. Det kryper i skinnet på mej. Stöket, ljuden, familjen som pratar med mej orkar jag inte med. Jag ställer in alla sociala prylar. Jag har slutat läsa.
Min kraft räcker till jobbet, sen är den slut.
Jag känner att jag är farligt nära... farligt nära... att dundra in i den där väggen.

Imorgon skall jag ringa läkaren utan att ha särskilt mycket hopp.
Jag har redan prövat allt.
Theralen och Propavan får mej inte att somna men däremot att bli jävligt bakfull dagen efter.
Jag har prövat Atarax, Lergigan, Tavegyl, Melatonin, kognitiv beteende terapi utan effekt.
Alkohol i rejäl mängd eller insomningstabletter fungerar men är inget alternativ så jag vet inte vad en doktor skulle kunna hitta på, men jag måste ju försöka.

En del tycker att jag borde sluta jobba natt.
Jag vill inte det av massor av anledningar, men framför allt har jag haft sömnsvårigheter så länge att jag vet att dagpass inte hjälper. Tvärtom, det skulle stressa ihjäl mej å veta att jag måste upp kl 05:15.

Det händer att jag sover. 8-9-10 timmar på raken.
Efteråt vaknar jag och känner inte igen mej själv.
Jag är gladare, snällare, smartare... snyggare!
Jag känner att Va fan, det är så här alla andra mår JÄMT, tror fan att det är lätt att vara dom!
Och jag vill må så. Jag vill vara den Asta. Lite oftare än nu i alla fall.

Fast, jag fick hem mina nya vårskor jag beställt på nätet idag.
Ett par silverfärgade Tamaris ballerina. Skitsnygga.
De ska jag ha. Om det blir vår igen.

Puss/ Asta