Tack för input om mitt senaste inlägg (här, på Facebook och privat), detta att jag medicinerar med en medicin jag är rädd för.
Rädd till stor del för vad jag sett vad det gjort med läkemedelsberoende patienter men kanske allra främst min egen mamma.
Nätet är fullt av varningar, inte minst på FASS och artiklar skrivna i läkartidningar.
Samtidigt är det ju sant det som många säger, riskerna med sömnsvårigheter över tid är oxå stora. Läkaren som skrev ut Zolpidem till mej sa det som en fullkomlig självklarhet, att mina upprepade förkylningar berodde på att jag inte sov. Mitt immunförsvar var kört i botten.
Andra kända resultat av långvariga sömnproblem är: Glömska, försämrad koncentrationsnivå, depression, högt blodtryck, lättretlighet, ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar, ökad risk för diabetes, övervikt mm.
Jag ser även en risk, som en läsare påpekade, för annat missbruk.
Att självmedicinera med ex alkohol av desperation för att få sova.
Skulle inte säga att jag är där, men att jag absolut förstår hur man kan hamna där, för nog har jag svept ett glas rött eller två för att kanske... kanske... få sova. Mer än en gång.
Jag vet när jag jobbade på medicin att jag ibland kunde känna en frustration över äldre människors fixering av att sköta magen.
Det var emellanåt ett evigt tjat om när de bajsade sist, hur mycket de bajsade, vilken konsistens bajset hade, när de borde ha bajsat osv.
Tröttsamt kunde jag tänka.
Men helt allvarligt, jag kan faktiskt förstå. Det är nåt jävligt frustrerande med att grundläggande funktioner rubbas och inte fungerar. Hur jävla frustrerande kan man kanske inte förstå för än det drabbar en själv?
Sömn... och bajs... ska bara funka.
Det finns, som sagt, en befogad oro över att äta en beroendeframkallande medicin som det varnas för. Det är inte c-vitamin direkt. Det räknas som narkotika för bövelen!
Jag vet inte ens om jag kan få doktorn att skriva ut det igen.
Men det finns nåt mer... en slags skam.
Jag bad en doktor på jobbet skriva ut det åt mej för inte så länge sedan och hon sa nej med hänvisning till att det är just en beroendeframkallande medicin.
Jag fick tårar i ögonen.
Kinderna blossade.
Av skam.
Hur skulle hen se på mej nu?
Sämre, så kändes det.
Jag vill gärna se mej själv som en stark och självständig kvinna.
En kvinna som reder sej.
Det är säkert... hur dumt det än låter... en av anledningarna till att jag velat sluta med mina antidepressiva.
Jag skulle aldrig tänka så som någon annan, det vill jag VERKLIGEN betona, men jag känner mej mer.. mer... finner inte ord riktigt, men mer duglig av att veta att jag klarar mej på egen hand. Står stark utan kemiska substanser.
Inte är en sådan som behöver läkemedel för att rodda livet.
Och med sömntabletten så gör jag inte det.
Det ger min självkänsla en knäck. Att vara behövande.
Men jag är kanske hellre behövande än sömnlös?
Fortsätter fundera på det där.
Puss/ Asta
Vi är alla behövande av något. Jag önskar att du kunde finna ro i att du redan gjort allt som krävs av en person med sömnsvårigheter, att du har dina tankar om beroende och riskerna med det är ditt skydd. Jag har i dagarna själv kommit till en insikt efter att nu ha självmedicinerat med ndt i lite över ett år. Och jag vet att jag gjort rätt trots riskerna och den obefintliga läkarkontakt. Det är ett konstant övervakande över mitt mående men det ger ork. Är man medveten så är riskerna mindre *puss*
SvaraRaderaJa så är det kanske. Det låter iaf klokt och fint när du säger det, att vi alla behöver något. Ser fram emot att ses. Kram
RaderaJag har haft sömnproblem så länge att jag inte längre kan räkna det i år, har ingen aning men åtminstone 15 år.
SvaraRaderaJag har fått prova allehanda mediciner för natten men inget har fungerat.
Då fick jag prova Propavan i kombination med Imovane/Zopiklon.
Den kombon har fungerat bäst dock inte optimalt då jag max gör 3-4 timmar per natt.
Utan sover jag inget alls, bara någon kort slummer här och där.
Hela senvintern och våren var det en ren plåga då det inte gick att få tag på Imovane/Zopiklon för det var slut hos återförsäljarna.
Det betydde alltså ingen sömn alls för mig under lång, lång tid.
Inte så roligt.
Nu är ordningen återställd, tack och lov.
När jag någon gång träffat en annan läkare än min ordinarie så ska det tjafsas om hur beroendeframkallande denna medicin är.
Jag lyssnar inte...
Min egen läkare som är överläkare inom Psykiatrin säger att skit i det, det viktigaste är att du får någon slags sömn i alla fall.
Så jag tänker aldrig på det utan tar mina tabletter så jag får sova något i alla fall.
Man blir ju helt kokobäng i huvudet utan sömn.
Kram och ha en fin dag!