Orosanmälan å gamla minnen

Idag har jag återigen pratat med min bror i telefonen.
Sista tre månaderna har vi talat med varandra ett tjugotal gånger minst. Innan dess gick det åratal mellan gångerna. Jag har inte träffat honom på tjugo år.

Idag ringde han från psyket. Han lät någorlunda okej.
Han är 43 år gammal, har varit missbrukare sedan han var fjorton, har olika psykiska diagnoser, är skadad mentalt av allt hasch och är mentalt i en ålder på kanske 10-11 år.
Ibland talar han om sej själv som om han vore King of the world, andra stunder är han ett värdelöst bottenskrap. Den är sällan några gråzoner.

Idag upprepade han det han sagt de senaste gångerna.
Han känner sån skuld över mamma. Det är hans fel.
Allt drogande, alla återfall, all oro och alla problem han givit henne har gjort henne sjuk.
Nu är hon så sjuk att hon kan dö när som helst och det är hans fel.
Hans fel att hon är utan vänner, har dålig relation med mej, inte har nån partner, nåt liv.
Hans fel att hon dricker mängder med sprit och tar mängder med tabletter.
Hans fel, allt har han förstört. 

I många svarta stunder har jag tänkt PRECIS lika dant.
Att allt är hans fel. Att han förstört henne.
Men att höra det av någon som är så sjuk och så trasig, någon man dessutom omöjligt kan sluta bry sej om och sluta älska och höra att han menar verkligen det där.
Trots allt han gjort och inte gjort.
Trots att han bestulit henne, lurat henne, slagit henne så finns det ingen som älskar henne lika desperat som han. Ingen som behöver henne som han.
Och min mamma älskar honom lika brinnande. Det har alltid varit de två.
Mamma förmådde aldrig älska mej på riktigt som barn, det var bara han. Hon säger det själv men vet inte varför det blev så.
De är och har alltid varit varandras allt.

Man kan tänka olika om det där med missbruk.
Ha en hårdare eller mer beveklig syn. Lägga större eller mindre ansvar på individen.
Jag växlar lite men generellt sätt så anklagar jag drogerna och ser på missbrukarens beteende och oförmåga som en del av den vidriga sjukdom missbrukande är.
Min bror var fjorton år när han fastnade i ett haschmissbruk.
Inte fan valde han livet som är nu då.
Och mamma som kämpat i trettio år, hur skulle det kunna bli annorlunda?

Så jag tröstar så gott jag kan. Jag försöker plocka bördan av min brors axlar.
Jag uppmanar honom att koncentrera sej på sej själv. På att hålla sej själv drogfri.
På att försöka stå ut på det kommande behandlingshemmet... han brukar dra från dem allihop... och på att samla ihop sej själv. Säger att bara så kan du hjälpa mamma.
Jag trycker undan min egen oro och mina egna fördömanden.
De som ändå vilar någonstans på tungroten.
Minnen av honom som soligt, blont, vackert barn dansar på min näthinna.
Minnen av honom som tanig tonåring precis i början av sin missbrukskarriär när han så ofta var hos mej och bar runt på äldsta dottern som bara var bebis bränner djupt inne i hjärnan.

Idag har jag oxå talat med en sådan sympatisk och förstående man från Socialjouren.
Min bror hade lämnat in ännu en orosanmälan och mannen ringde för att tala med mej.
Jag tror jag talade oavbrutet i en halvtimma, huller om buller berättade jag om allt och han lyssnade och svarade så tröstande, allvarsamt och klokt.
Vi talade om att tvångsåtgärder är så oerhört svårt att få till och strängt reglerat men han tyckte att gränsen verkade passerad i hans öron.
Jag hoppas det kan leda någonstans.
Jag har nu själv inte talat med min mamma på säkert en månad.
Det tär.

Puss/ Asta