Mellan Skog och Gård frågade om det här med att lämna ut sej och andra i inlägg.

 

"Jag skulle vilja höra om hur du tänker kring att skriva om relationer till dina anhöriga? Jag tycker det är otroligt intressant att få läsa, men tycker det känns för svårt att skriva om själv på något bra sätt att jag uteslutit det från början. Hur tänker du och hur tänker dina anhöriga (vad du vet) om att de blir omskrivna? Hur avväger du vad du skriver och inte? Har det blivit fel någon gång? Är som sagt tacksam att en del vågar och vill skriva om det, det är väldigt givande att få förståelse för andras relationer."

Vi tar och river av den sista av frågorna jag fick under mitt "Våga fråga inlägg."
Klurig fråga som kliar lite. Den ger mej ett uns av dåligt samvete för svaret är inte helt klockrent.
Det här med vad/ vem och hur mycket man skall lämna ut kring sej själv, sitt liv och sina relationer ställs i stort sätt alla bloggare inför.
Och man kan från början eller omvärderat ha en hyfsat klar bild för sej men i takt med inlägg som skrivs... och jag har vid det här laget skrivit många tusen inlägg... så suddas gränserna ut.
För småbloggare som jag själv som inte får så där jättemånga kommentarer är det lätt att så småningom vaggas in i vardagsrumkänslan. Alltså att man skriver/ pratar med vänner.

Jag är en rätt öppen person. Jag skulle kunna berätta, i princip, det jag skriver om på bloggen för vilken främling som helst som jag fattar tycke för på en tågresa.
Samtidigt är jag en väldigt sluten person, det är få om ens någon, som vet allt om mej.
Jag är betydligt mer privat, både på nätet och i det riktiga livet, än vad människor kan få intryck av och jag litar på ytterst få om ens någon fullt ut.
Jag vill att ni ska veta det.
Även om jag berättar en massa saker som kan vara privata så finns det väldigt mycket som jag aldrig skriver om eller aldrig lämnar ut.

Men. Helt enkelt är det inte.
Jag antar att du i första hand tänker på min mamma och min bror.
Ingen av dem läser, mej veterligen, min blogg. Mamma vet att jag ibland skriver om henne och om mina känslor kring vår relation och har sagt att det är min blogg, mitt utrymme där jag ska ge uttryck för mina tankar. Min bror är inte tillfrågad och det där kan skava...
Men jag räknar rätt kallt med att ingen vet vem han är och att det saknar beröringspunkter mellan honom och mina läsare. Därför kommer mina tankar om honom, om hans missbruk och om vår relation att handla om mej för er. Korrekt eller inte men så tänker jag.

Sen finns det andra svåra avgöranden där jag är mer försiktig, i synnerhet när det rör sej om konflikter, med vänner eller släkt där personerna... om de läser... kanske känner igen sej eller situationen men där den allmänna läsaren inte kan lista ut vem jag syftar på.
Jag försöker att inte ta rena vendettor på bloggen utan skriver jag så är det för att det berör, i relationen eller som problem.
Men det där kan vara svårt, efter tusentals och åter tusentals inlägg, så brister emellanåt omdömet och gränserna suddas ut mellan mej och min blogg. Det finns fall där jag i eftertänksamhetens kranka blekhet plockat bort inlägg och andra där jag haft lite ont i magen därför att det inte känt fullt ut... okej.
Det kan säkert ibland oxå vara så att människor i min närhet tycker sej känna igen sej själva eller en situation medan jag egentligen skriver om något annat. Det finns människor som säger till mej att "detta behöver väl inte komma ut på bloggen", och det är ju fruktansvärt om folk ska känna så.

Men på det stora hela så är jag väldigt mycket mindre privat än vad ni tror och många många inlägg blir bara författade i tanken. Det finns oändligt mycket som jag skulle velat prata med er om men av hänsyn till mej själv eller andra väljer att låta bli.
Hoppas du fått svar på dina frågor.

Puss/ Asta