Det tidiga

Jag är inte typen som läser självhjälpsböcker i konsten att få bättre självkänsla eller att arbeta med sina mentala spärrar. Jag tycker den typen av böcker är olidligt tråkiga, allt för generaliserande och att det är saker som är allt för komplexa för att lösas med hjälp av anteckningsblock och käcka övningar 15 minuter före läggdags.
Men jag är en smula motsägelsefull (här med) för jag tror mycket på hjärnans makt och att den i vissa hänseenden är dummare än vad man kan tro.
Jag är fullt och fast övertygad om att det går att lura hjärnan, sk fake it to you make it, dvs det som hjärnan får höra tillräckligt ofta det tror den på.
Där till är jag en analyserande själ. Det kommer knappast som en överraskning för någon som varit här inne på bloggen tidigare.

Vi kan ändra mycket men de ärr vi fått med oss genom barndomen är svårare.
Dels för att det kan vara svårt att helt skaka av sej barnets blick när vi ser på en situation eller händelse som starkt påverkat oss. Ofta är det kanske inte EN händelse som satt starka spår utan mönster av händelser genom barndomen.
Och dels så har de här ärren fortsatt att prägla oss genom åren, genom händelser och i möten med andra. De har integrerats med oss och blivit en del av vårt DNA.

Här om veckan sårade jag utan uppsåt en vän som jag ännu "bara" känner brevledes. Egentligen finns ingenting bara med det för vi skriver och anförtror om djupa saker som tar åratal i bästa fall att komma fram till när det är vänner som man träffar rent fysiskt. 
Jag bekände fula tankar/ fördomar för henne. Mitt syfte var nog... förtroende.
En kärlekshandling. Låter det löjligt?
Alltså sådant som är svart eller åtminstone fult och som jag skäms för å absolut inte vill att andra ska veta.
Och däribland de bekännelserna fanns det en sak som triggade en öm och smärtsam punkt hos henne. Som rörde vid ett tidigt sår.
I det skakade hennes förtroende för mej.
Hon skrev, nej jag ska inte alls lämna ut det, men en del av kontentan var att hon inte längre ville träffa mej. Vilket vi innan haft som en möjlighet. Hon ville inte träffa någon som tänkte/kände så.
Och bang... där mitt ibland dåligt samvete å ångest träffade det en öm och smärtsam punkt hos mej. Rörde vid ett tidigt sår, nämligen det att bli övergiven. Att "nu är du inte bra längre så nu vill jag inte vara med dej."
Och i det skakades mitt förtroende för henne.
Ni ser, same same but different.
(För den nyfikna tror... tror... jag att vi kommer lösa detta.)

Många som känner mej, eller trogna läsare, skulle kanske förknippa denna rädslan för att överges till mina föräldrars skilsmässa och att jag "övergavs" av min pappa.
Det är en pusselbit men jag har andra bitar i min barndom å uppväxt med avstånd och hot om avstånd som nog satt djupare spår därför att de inträffade upprepat om å om igen. 
Relationen, eller bristen på relation till mamma, som då inträffade någon gång efter skilsmässan.
Relationen till min mormor.
Att jag under så många år av min uppväxt blev utslängd av en mamma å en mormor när jag inte "uppförde" mej eller var som de ville att jag skulle vara.
Att de inte bara blev arga, kanske örfilade till mej utan faktiskt SA att de inte ville ha mej i sitt liv, att jag inte fick bo kvar, att jag skulle packa å dra åt...
Och att det faktiskt var så i min släkt. Att människor föll i onåd. Å sen pratade man aldrig mer med eller om dom.

Vi är alla produkter av våra upplevelser och gener.
Det låter konstigt när man talar om människor men för oss som ex är hundintresserade är det ju inget konstigt. Ingen erfaren hundmänniska skulle köpa en valp utan att ha träffat åtminstone valpens mamma först. Gärna pappa med. Gärna tala med ägare till hundar från samma tik om det finns.
Skillnaden är att vi människor har ett medvetande och ett ansvar.
Vi kan inte hela livet skylla på en taskig barndom, det kan vara en förklaring men aldrig en ursäkt, i synnerhet inte i relation till egna barn.
Min äldsta dotter och jag hade ett samtal om det.
Hon är "hårdare", mer svart el vit än vad jag är. Som man kanske är när man är yngre.
Vi talade om min relation till min mamma. Om mina känslor av kärlek, ansvar och ibland brist på dem samma för henne.
Och hon menade att "Man får skörda det man sått."
Jag menar att alla föräldrar gör det de förmår.
Ibland är det inte tillräckligt. Ibland är det så illa att samhället behöver gå in och frånta vårdnaden. Men ingen förälder gör med berått mod sin avkomma illa.
Men barnet... alla barn... får leva med sina föräldrars issues.
Och försöka förmå... mer.

Puss/ Asta

Asta gräver i sin hjärna. Del 637.

Inatt på jobbet pratade jag med en kollega om det här med att vara ny och osäkerheten som följer med det. Det är mycket, mycket bättre nu efter dryga året... jag tänker inte varje månad att jag ska gå därifrån och aldrig komma tillbaka... men det finns moment jag fortfarande tycker är svåra, tillfällen när jag ännu känner mej otillräcklig.
Kollegan sa då nåt i stil med "Det är väl bra att inte tro man har koll på allt när man är ny" och jag svarade "Jag är inte typen som tror att jag har koll på allt, däremot är jag typen som tror att alla andra som varit klara lika länge som mej har koll på allt."
Så är det. Jag har inga problem med att vara nybörjare. Jag vill bara inte vara sämre än andra nybörjare. Inte nån som kollegorna suckande viskar om "Hur ska det gå?!" 

Det där går att föra över till andra situationer i livet med.
Och jag vet inte varför jag har så hög tilltro till andras förmågor eller liv.
En förnuftig del av mej inser ju att livet... relationer, jobb, självkänsla... är lika besvärligt för alla (eller de flesta) medan en annan del av mej tror att jag är liiiite sämre hela tiden.

För några dagar sedan (eller om det var veckor) funderade jag på det här med relationer, nära relationer, som måste fixas. Som skaver. Som krånglar. Som inte flyter helt å hållet.
Jag tänkte att jag var på god väg att lösa/ komma till rätta med en nära relation när en annan började skava. Som en evighetsmaskin.
Men sen så funderade jag på om det egentligen är nåt fel?
Om det inte är så det är?
Livet.
Bara det att jag inbillar mej att i alla andra familjer råder det sån satans harmoni hela tiden. Frågan är i hur många familjer det verkligen är så och hur de i så fall mår?
Konfrontationer och konflikter som plockas upp till ytan är kanske i själva verket något vitalt. Något bra.
Säga vad man vill om min familj men vi älskar varandra och vi vill framåt. Vet att vi kan bättre. Och vi sopar ingenting under mattan.

När man blir förälder så är man tidigt ganska klar med vilka fel å brister ens egna föräldrar (och i mitt fall morföräldrar) hade och som man inte vill föra vidare i sitt eget föräldraskap. Och man vet vad man vill ta med sej från barndomen och ge till sina barn.
Ens roll som förälder (eller partner, vän...) påverkas av de förebilder man haft.
Och med begränsningarna så blev trots allt mina föräldrar bättre än sina föräldrar, jag bättre än min mamma å pappa, mina barn bättre än mej.
Jag tycker verkligen att, under förutsättning att man inte utsatts för övergrepp som barn, så har man som vuxen ansvar för sitt eget liv.
Fantastiska eller mediokra föräldrar till trots, som vuxen och framförallt som förälder själv, bär man ett eget ansvar för hur man agerar och förhåller sej.
Det går inte att skylla ifrån sej.
Jag är inte felfri. Alltså jag är verkligen inte felfri som mamma (eller nån annan roll heller), men jag vill ge mina barn en känsla jag själv aldrig fick och som påverkat och fortsätter påverkar mej livet igenom... Den att... jag står kvar!
Jag tar kritik. Jag blir sårad, arg eller vad det nu må vara, jag instämmer eller jag kan inte ta åt mej men jag står kvar. Ovillkorligheten i min kärlek är och har alltid varit det viktigaste.

Och alla har sina kors att bära. Jag vet ju det. Egentligen.
Hur har du det?

Puss/ Asta

"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."

Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta