"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."

Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta