Inatt på jobbet pratade jag med en kollega om det här med att vara ny och osäkerheten som följer med det. Det är mycket, mycket bättre nu efter dryga året... jag tänker inte varje månad att jag ska gå därifrån och aldrig komma tillbaka... men det finns moment jag fortfarande tycker är svåra, tillfällen när jag ännu känner mej otillräcklig.
Kollegan sa då nåt i stil med "Det är väl bra att inte tro man har koll på allt när man är ny" och jag svarade "Jag är inte typen som tror att jag har koll på allt, däremot är jag typen som tror att alla andra som varit klara lika länge som mej har koll på allt."
Så är det. Jag har inga problem med att vara nybörjare. Jag vill bara inte vara sämre än andra nybörjare. Inte nån som kollegorna suckande viskar om "Hur ska det gå?!"
Det där går att föra över till andra situationer i livet med.
Och jag vet inte varför jag har så hög tilltro till andras förmågor eller liv.
En förnuftig del av mej inser ju att livet... relationer, jobb, självkänsla... är lika besvärligt för alla (eller de flesta) medan en annan del av mej tror att jag är liiiite sämre hela tiden.
För några dagar sedan (eller om det var veckor) funderade jag på det här med relationer, nära relationer, som måste fixas. Som skaver. Som krånglar. Som inte flyter helt å hållet.
Jag tänkte att jag var på god väg att lösa/ komma till rätta med en nära relation när en annan började skava. Som en evighetsmaskin.
Men sen så funderade jag på om det egentligen är nåt fel?
Om det inte är så det är?
Livet.
Bara det att jag inbillar mej att i alla andra familjer råder det sån satans harmoni hela tiden. Frågan är i hur många familjer det verkligen är så och hur de i så fall mår?
Konfrontationer och konflikter som plockas upp till ytan är kanske i själva verket något vitalt. Något bra.
Säga vad man vill om min familj men vi älskar varandra och vi vill framåt. Vet att vi kan bättre. Och vi sopar ingenting under mattan.
När man blir förälder så är man tidigt ganska klar med vilka fel å brister ens egna föräldrar (och i mitt fall morföräldrar) hade och som man inte vill föra vidare i sitt eget föräldraskap. Och man vet vad man vill ta med sej från barndomen och ge till sina barn.
Ens roll som förälder (eller partner, vän...) påverkas av de förebilder man haft.
Och med begränsningarna så blev trots allt mina föräldrar bättre än sina föräldrar, jag bättre än min mamma å pappa, mina barn bättre än mej.
Jag tycker verkligen att, under förutsättning att man inte utsatts för övergrepp som barn, så har man som vuxen ansvar för sitt eget liv.
Fantastiska eller mediokra föräldrar till trots, som vuxen och framförallt som förälder själv, bär man ett eget ansvar för hur man agerar och förhåller sej.
Det går inte att skylla ifrån sej.
Jag är inte felfri. Alltså jag är verkligen inte felfri som mamma (eller nån annan roll heller), men jag vill ge mina barn en känsla jag själv aldrig fick och som påverkat och fortsätter påverkar mej livet igenom... Den att... jag står kvar!
Jag tar kritik. Jag blir sårad, arg eller vad det nu må vara, jag instämmer eller jag kan inte ta åt mej men jag står kvar. Ovillkorligheten i min kärlek är och har alltid varit det viktigaste.
Och alla har sina kors att bära. Jag vet ju det. Egentligen.
Hur har du det?
Puss/ Asta
Jag tycker du är beundransvärd där att du verkligen vill bryta och göra bättre, OCH att du gjort det.
SvaraRaderaJag har växt upp i en bonusfamilj. Mamma hade ett barn, pappa hade två som han hade vårdnaden om (vilket var extremt ovanligt), och så fick dom mig tillsammans.
Det var mycket konflikter mellan styvföräldrar och barn. Det sköttes inte alltid världssnyggt och det var emellanåt mycket bråk.
Av oss 4 barn har vi nästan inga likheter när vi beskriver vår barndom, trots att vi växt upp tillsammans under samma(?) förhållanden...
De två som tycker sig ha haft det värst har nu som vuxna gjort precis samma misstag som de är missnöjda över i sin egen uppväxt. De har skilt sig, det har smutskastats, de har träffat nya och skapat nya bonusfamiljer som inte funkar och de som blivit lidande är... barnen...
Tror det är så lätt att misstagen hela tiden upprepas men där har du verkligen gjort tvärtom och det ska du vara stolt över.
Sen är det som du säger, man måste ju som vuxen själv ta ansvar för sitt liv, man kan inte skylla ifrån sig på andra som faktiskt gjort det bästa de förmådde.
Jag och min syster pratar t ex aldrig om vår uppväxt, då jag tyckte den var lycklig och harmonisk och hon tyckte den var jättejobbig. Jag kan inte ändra hur hon känner och hon kan inte påverka mig att tycka annorlunda.
Relationer är svåra och kräver jobb, och jag tycker du förtjänar lite att bara vara i dom utan att oroa dig. ❤️
Ja, det är spännande det där. Både hur vi upprepar och hur vi kan uppleva så olika. Hur har det blivit mellan er barn? Finns det nån bitterhet där eller hur förhåller ni er?
RaderaKram
Nej ingen bitterhet. Men vi har enats om att vi upplever det olika och väljer därför att inte prata om det. Min äldsta bror lider fortfarande mycket och kan bli ledsen vid tex alkoholintag, men vi försöker avstyra det. Han är väl den som verkligen skulle behöva bearbeta, men oxå den enda som faktiskt hållt ihop sin egen familj och tycker kärnfamiljen är superviktig.
Radera