Ni är ljuvliga (och själv är jag en looser just nu.)

 

Tack snälla för alla era fina lyftande kommentarer.
Ni är så härliga... å så olika.
Laila som skriver att hon inte är så intresserad av politik och barn.
Cis som inte är så intresserad av hundar.
Sedan tidigare vet jag läsare som inte går igång på mina kläder och sminkinlägg.
Å andra som inte gillar att läsa om löpning.
Det är det jag tycker är så härligt med er, mina läsare. Att ni är så olika.
Och det är en sådan blogg jag vill skriva, en blogg som inte stagnerar vid ett ämne utan täcker hela livet, alla mina sidor.
Så tack igen för pepp å uppmuntran, här och på facebook.

Igår var en jäkla skitdag.
Varför känns för privat att skriva om men en mej närstående person gav under bittra former mej skulden för i princip allt å ingenting och jag blev både väldigt arg och väldigt ledsen å sårad.
Så här i de sista skälvande ögonblicken innan nytt jobb är jag redan nedsatt psykiskt och konflikten igår blev som en fullträff rakt in i veka livet.
Idag mår jag inte... helt bra.
Nerverna sitter utanpå. Det är uppdragna axlar, ytlig hög andning, negativa tankar i huvudet och värk i fingerlederna som jag alltid får vid ångest.
Hela kittet.
Jag har sovit oroligt å drömt en massa konstiga, skrämmande drömmar.

Den där "inre rösten" och det där "positiva förhållningssättet", att vara "sin egna bästa kompis" är verkligen inte lätt när man mår skit.
Under gårdagens runda med Gottfrid försökte jag allt vad jag kunde.
Uppskatta det lilla, känna vinden, se det vackra, tänka ljust men så fort jag inte höll hundraprocentigt fokus föll jag tillbaka till arga, ledsna, självföraktande tankar.
När jag kommit nästan hela vägen utan att en enda gång noterat hur vackert det är, hur privilegierad jag är, hur bra jag ändå har det så kände jag mej matt. Det är SÅ svårt att vända tanken.
Jag brukar försöka trösta mej själv/ lyfta mej själv sådana här dagar med precis det som bilden ovan säger. "Det är en dålig dag." Egentligen är livet varken bättre eller sämre än det var förra veckan när jag mådde toppen.
Jag bor fortfarande lika fint, jag är fortfarande lika frisk, jag kan fortfarande springa, jag har fortfarande all den här glädjen med djur å barnbarn i mitt liv. Det som är svårt i mitt liv fanns även förra veckan men då kom det inte åt mej. Allt är som när jag mådde bra, skillnaden är mitt fokus.
Ibland hjälper det. Ibland inte.
Jag tror jag skulle behöva snöra på mej mina löparskor å ge mej ut. Jag har noll motivation i det här blåsiga, kalla, regniga men jag tror säkert att det kommer att hjälpa, hjälpa lite grann.
Jag tror jag gör det.

Imorgon är det dags. Första dagen på det nya.
Jag har utbildning hela dagen. Får träffa alla andra som oxå är nya imorgon.
På tisdag så är det första riktiga hospiteringsdagen.
Tanken har föresvävat mej att om... om jag inte gjort det här valet... skulle jag imorgon ha gått till mitt vanliga lite halvtråkiga jobb utan oro. Utan ångest för att göra bort mej, inte kunna, inte bli accepterad.
Å andra sidan måste man ju... även en fegis som jag... någongång våga pröva nåt nytt.
Jag förstår inte vad det är med mej som alltid faller igenom så hårt av nervositet för nya saker.
Att jag aldrig lär mej av tidigare erfarenheter att det går bra.
Jag känner mej ofta som en stor bluff som lurat systemet. På något sätt lurat mej igenom högskolan, på något sätt fått andra att tro att jag är en kompetent sjuksköterska.
Å hela tiden väntar jag på att bli avslöjad. Avklädd!
Ärr från barndomen har psykologer gång på gång förklarat för mej, Jante sitter hopplöst fast som en ryggsäck över mina skuldror.
Tro inte att du är någonting, tro inte att du kan. 

Jag jobbade här om veckan med en ung undersköterska. Hon var i mina barns ålder.
Hon skulle "ut å resa" om några veckor.
Vart då? frågade jag.
Jorden runt svarade hon.
Med dina vänner? undrade jag.
Nej, själv svarade hon.
"Tjugo nånting" å resa jorden runt själv...
Å här nojar jag upp mej till hysterins gräns över ett nytt jobb.

Hur är ni? Stadiga ekar eller darrande asplöv?

Puss/ Asta

Supervalåret. Ja här kommer att tjatas om politik och om Sd

 

Jag lyfter ibland kommentarer från er läsare till egna inlägg.
Ofta är det då (lite orättvist) kritiker som svaras ordentligt.
I mitt senaste inlägg fick jag den här kommentaren...
"Fy fan vilken skön text att läsa! Du är ta mig fan bäst, civilkurage och ett jävlar anamma, att personer som du finns gör att mitt hopp fortsätter flamma."
Jag måste säga att jag blev så HIMLA glad!
Ibland kan till och med jag tycka att jag tuggar på för mycket om Sverigedemokraterna och rasismen och jag kan förstå att det finns läsare som tycker det blir tjatigt men sådana här ord.
Jag blir tacksam, rörd och ogenerat stolt! Stort stort tack Karolina.

Det ÄR mycket Sverigedemokraterna nu i min blogg. Det kommer att fortsätta vara det.
Det och övrigt politikerprat.
Det är ju valår mina vänner... supervalåret till å med.
För en politikernörd som mej är det som ett OS år för många av er sportintresserade.

På min facebooksida får jag upp mycket reklam/ länkar som delats via vänner som kommer att rösta på Feministiskt initiativ.
Jag sympatiserar självklart med den feministiska kampen och jag beundrar och har alltid beundrat Gudrun Schyman utan att någonsin varit vänsterpartist.
Hon är rak, tydlig, retoriskt skicklig, ber aldrig om ursäkt för sej själv, tar plats men är ändå ödmjuk. Hon är kort sagt en av de skickligaste talare och politiker vi har i det här landet.
För egen del känner jag ändå att Feministiskt initiativ inte är något för mej.
Jag vill ha större bredd. Jag vill ha erfarenhet och politiskt ledarskap.
Jag tycker det finns andra frågor som är lika behjärtansvärda.
Och jag har tänkt... jag har tänkt att många av de Fi sympatisörer som jag känner, som är för ett solidariskt, rättvist och starkt samhälle där alla får plats, slänger bort sin röst på Feministiskt initiativ.
Att det är ett för viktigt val. Kampen mellan blocken. Kampen mellan Alliansen och de Röd-gröna. Mellan att fortsätta som nu och låta egoismen och kapitalismen styra allt på bekostnad av människorna som bor här.
Men så idag tänkte jag om.
Inte så att jag kommer att rösta på Fi i valet.
Men jag tänkte om därför att demokrati handlar om drömmar.
Fria val handlar om drömmar.
Det är inte troligt att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen.
Men det är heller inte särskilt troligt att Sverigedemokraterna åker ur.
Å det drömmer och kämpar jag ju för!

Demokrati är lika lite som en viktnedgång något som man kan konstatera sej ha och luta sej tillbaka med. Demokrati och demokratiska värden är något som ständigt måste bevakas och försvaras.
När tomtarna inom Sd tjoar om att "Vänsterfolk (= alla till vänster om dem själva) inte respekterar demokratin" för att brandmän lämnar lokalen inför deras besök, rektorer låter sina ungdomar protestera med banderoller, läkare hindrar dem från att komma in på avdelningen osv så har de inte förstått begreppet demokrati.
Demokratin tog dessvärre Sverigedemokraterna in i riksdagen.
Men demokratin ger oss medborgare oxå rätt till att demonstrera, protestera, negligera rasistiska budskap.
Demokrati fungerar åt båda hållen dessvärre Jimmie.

Håll drömmen om en riksdag utan rasistiska parti levande.

Puss/ Asta

Kan vi inte snacka lite om det här med att "må dåligt."

Jag fick en hel del kommentarer på inlägget nedan om att "må dåligt."
Ett inlägg som först kändes som om jag varit lite väl öppen och privat och som jag funderade på att ta bort men som jag nu i efterhand är glad att jag lät stå kvar för det blev viktiga tankar å diskussioner på ämnet.
Från botten av mitt hjärta (hur klyshigt det än låter) vill jag tacka för all er omtanke!!!

Det här med utmattningsdepression. Eller utmattningssyndrom som det oxå kallas är en diagnos som används lite slarvigt.
Kanske för att det låter lite flottare än en helt vanlig depression?
En depression är väl sånt som svaga människor får. Utmattningssyndrom däremot, oj vad det visar på att man varit duktig och ambitiös.
Lite så...
Kanske är det också så att vi inte riktigt vet vad det är vi känner och varför vi mår som vi mår, bara ATT vi gör det. Att vi mår dåligt.

För min del var det så när jag blev sjukskriven för dryga året sen i första vändan, och även nu, att jobbet bara är en del i varför jag mår dåligt. I varför livet blivit övermäktigt.
Jag ser samma sak med många av mina kollegor och jag talade mycket med detta med min förra läkare, en mycket klok erfaren man.
Det är den samlade stressen, den överväldigande tröttheten, att aldrig riktigt få vila varken hemma eller på jobbet.
Och när det då blir för mycket och hjärnan signalerar kaos så är jobbet det som är lättast att sjukskriva sej ifrån.

Då. I januari 2013 när jag sökte hjälp först, då livet brakade efter att Märta dog och den sista kraften jag hade tröt så gjordes det diverse tester på mej.
Bortsett från fysiska undersökningar och labprover fick jag genomgå en mängd test där jag skattades utefter olika skalor.
Det framkom då att jag hade låga poäng för depression, men skyhöga poäng för ångest.
Jag valde själv att läkemedelsbehandla den ångesten och serotonintillskottet i form av Cipralex håller mej verkligen under armarna nu.
Jag har även i många perioder i livet gått i olika former av terapi och har säkert användning för de redskapen här å nu.

För mej... jag vill betona det, att jag bara talar om mej nu... så tror jag inte att sjukskrivning är receptet för mina tilltagande stressymtom.
Jag hoppas åtminstone inte det.
Även om det var skönt med den tid jag fick som sjukskriven förra året så var det jobbigt med en pressad ekonomi, ständig kontakt med försäkringskassan och vägen tillbaka var skittuff!
Jag grinade bara jag klev in på min arbetsplats i början. Hjärtat dunkade som besatt.
Det tog lång tid att komma in i jobbet igen och att återvinna självförtroende.
Så nej. Helst vill jag inte vandra den vägen igen.

En "Anonym" skrev en kommentar som var rätt tuff.
Att jag borde byta jobb istället för att gå och gnälla.
Anonym har sina poänger. Inte hela vägen, men delvis.
För jag arbetar på en arbetsplats som gör sin personal sjuk!
Unga (well well, de finns de som är yngre än mej å jag är inte lastgammal) erfarna, duktiga människor som samtliga har stressymtom. Många som medicinerar. Många som uppvisar en mängd symtom på att inte må bra.
En person kan vara skör å bräcklig. Men när majoriteten av en arbetsstab är trött å stressad så är nåt galet.
Två problem finns för mej här.
Ett. Jag älskar mina kollegor och gillar akutsjukvården. Jag trivs egentligen på mitt jobb om bara vilkoren var drägligare.
Två. Jag mår tillräckligt dåligt för att bli en smula handlingsförlamad.
Jag orkar inte riktigt söka en massa tjänster, uppvisa mitt starka, positiva jag.
Pröva nya saker, lära mej sånt jag inte kan, vara bland människor jag inte känner.
Jag orkar inte!!!
Det är ett normalt tecken på utmattning. Eller depression. Eller ren jävla köksbordsångest. Eller vad man nu väljer att kalla det jag känner.  

Igen. Tack för allt ni skrev.
Ni är världens bästa.

Puss/ Asta

Nu vänder vi blad som kungen sa

 

Tack snälla för er kärlek och ert stöd kring senaste inläggen om Sverigedemokraterna.
Jag känner just nu att jag vill ta tillbaka min blogg, låta den bli Asta's där alla ämnen trängs och inte bara en plats att käfta med människor som brister antingen i sin kognitiva förmåga eller i sin empati. Det vet i fan vilket.

Precis som i riktiga livet kan jag tycka att det är "roligt"... nej, det är fel ord men jag hoppas ni förstår vad jag menar att "bråka lite."
Jag kan vara sådan ihop med maken med. Gilla att gräla. Eldas upp av att få slunga giftiga kommentarer och känna mej verbalt överlägsen. Få in mina språkliga smockor och se hur de landar. Medan adrenalinet pumpar i kroppen.
Men lika plötsligt som den där energin kommit lika plötsligt försvinner den och då är jag bara trött. Trött och ledsen.
Lite så känner jag mej ikväll. Trött och ledsen. Inte "gråtledsen", mer uppgiven.
Uppgiven och less på att under min lediga dag ägnat så mycket tid vid datorn och så mycket tankekraft på nåt jag ändå inte kan rå på eller förändra.

Min man säger ofta "Men att du orkar. Orkar hålla på å tjafsa med de där idioterna (Sd.) Du kommer ju inte förändra hur de tänker i alla fall. Skit i dom. De är dumma i huvudet."
Jag vet att jag inte fått en enda sverigedemokrat att tänka om idag.
Det är nog inte mitt syfte.
Mitt syfte är nog snarare att vägra vara tyst. Att elda på er andra.
Att jag tycker att det är viktigt att vi ickerasister hörs.

Era kommentarer gör det ändå värt det lite grann. Att ha slösat bort en ledig dag på något som dränerar snarare än tillför.
Så vida de små liven inte hittar på något jätteknasigt under natten så kommer morgondagens inlägg handla om... vad som helst utan Sd.
För att ta tillbaka min blogg.
Eller oxå låter jag den vara helt. Å gör någonting annat.
Umgås med min hund tex.
Eller åker å handlar. Kylen ekar tom.

Nu ska jag i alla fall gå å läsa min utmärkta bok "Och bergen svarade" liggandes på spikmattan. Jag önskar er alla en god natt.

Puss/ Asta

Superduper hyper hemligt

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg som inte hela världen visste om där jag kunde vädra en del tankar å känslor som inte passar sej i ljuset.
En blogg där jag kunde vädra alla känslor... all längtan, all oro, alla aggressioner.
Där jag inte behövde ta hänsyn till andra utan bara breda ut mej och säga PRECIS som det är.
Å alla mina anonyma läsare kunde hålla med, förfasa sej, moralisera, tycka å tänka bäst de ville.
Jag bär på hemligheter... både egna och andras som jag skulle vilja lyfta. Lufta.
Å andra sidan älskar jag ju min blogg. Å jag älskar ju om möjligt mina läsare än mer så nu får det va som det är.
Vissa tankar, funderingar, rädslor, längtar får vara mina och bara mina å det får gå bra så.

Jag är relativt bra på att hålla andras hemligheter.
Jag är verkligen inte sån att jag berättar andras hemligheter för min man så som många verkar göra.
Däremot är jag rätt kass på att behålla egna hemligheter.
Jag vill stanna okända människor på gatan typ å berätta om jag är kär, gravid, har nåt spännande framför mej eller vad det nu kan vara.
Märkligt, inte sant?

Ikväll känner jag mej pirrigt orolig.
Den där värsta ångesten från inlägget nedan sprang jag faktiskt av mej.
Löpning hjälper alltså även mot krigsfobier. Good to know.
Jag ska jobba dag imorgon och det är ju alltid en spänning i sej...
... kommer jag att vakna?! Kl 05:30?!

Sov sött å dröm nåt snuskigt, det tänker jag göra,

Puss / Asta

Stänga ner bloggen

 

Maria ska stänga ner sin blogg och starta en ny.
Nya tider. Bort med det gamla, in med det nya.
Jag tror hon gör rätt, det är till och med jag som gav henne rådet.
Väntar med spänning på den nya bloggen, den nya tonen...

Men själv får jag hjärtklappning av blotta tanken på att skiljas från min blogg.
Den må inte vara störst i cyberspace... men inte minst heller... och jag är av så många olika anledningar stolt över den.
Den blir som en dokumentation av mitt liv, den är en ventil, den skildrar livets alla känslor... nästan. För en del saker skriver jag mindre om än andra.
Och så har jag ju er!
Världens bästa läsare!
Ni ska veta att jag tänker på er nästan hela tiden.
Inte BARA er, men ni är med mej hela tiden, på ett sätt jag inte vet om det är sunt eller ej.
Jag tänkte senast på det när min äldsta dotter var här på besök och jag som vanligt fotade allt av intresse å lite till med min iphone.
Vatten, bebismage, fötter i gräs, tänd grill, middagen, hunden, en bit av filten osv osv och hon kommenterade det.
"Men, jag måste tänka på bloggen svarade jag" halvt på skoj, halvt på allvar.
För det är det som skiljer agnarna mot vetet i bloggvärlden.
Engagemanget.
Å jag hoppas att ni känner att jag engagerar mej för er?!

Bloggen har gett mej så fantastiskt mycket genom åren.
Jag har fått utlopp för min lust att skriva. Jag har fått dokumentera bra å dåliga stunder i mitt liv. Den har gett mej förströelse, bekräftelse, glädje.
Bloggen har tagit mej genom debatter, den... ni... har gett mej ert oändliga stöd i svåra stunder, många gapskratt.
Den har även gett mej både bekantskaper och vänner.
Jag har här fått möta... både irl och i bloggvärlden... människor som jag aldrig skulle träffat annars.
Å så har den ju gett mej Bokcirkeln.

Visst kan jag ibland tycka att jag skulle förtjäna lite större uppmärksamhet.
Fler läsare, intresseförfrågningar från olika håll som andra har fått, kanske till och med en ekonomisk ersättning.
Jag försöker att variera mina texter å ämnen, jag skriver välskrivna texter, jag lägger ner enormt med tid och jag försöker hålla god kontakt med mina läsare åtminstone de av er som kommenterar.
Jag har mellan 4-700 läsare om dagen.
Men! Jag är så supertacksam och överväldigad av alla er som återkommer å läser.
En del har följt mej i åratal och det är stort!

Har ni något önskeinlägg el fråga så tveka inte...

Puss/ Asta

Fjantar för minsta lilla

 

Jag har ju glömt att tacka er.
För allt ert engagemang, allt pepp och alla era tankar kring det här med att starta eget och öppna hunddagis.
Att jag glömt beror inte på att jag är otacksam.
Nej, det har med min utbrändhet att göra.
Efter att ha läst alla era svar, funderat, vänt och vridit så kom den här utmattande tröttheten å ångesten smygande på mej och jag stängde av allt som hade med det att göra. Så även allt det fina ni skrev.
Jag ska spara det och tänka mer på det när jag orkar.
Just nu är jag tyvärr inte i form för stora projekt.

Ja, jag är inte ens i form för små projekt.
Min mamma kommer ärva lite pengar efter att mormor gick bort.
Det är inga enorma summor men ändå en hacka.
Mamma har aldrig varit utomlands och nu vill hon bjuda mej å Mini i höst.
Som ett minne för oss att spara på, för att hon vill ge oss det här å för att hon själv ska våga se nåt annat än sina vanliga kvarter.

Jag älskar ju normalt att resa.
Vi var inte iväg förra sommaren. Vi skaffade ju valp, Märta var gammal osv.
Mini tyckte det var skittrist och nu är hon eld å lågor.
Igår höll vi på att titta runt på olika resesajter och Mini tjatade, läste, frågade tills jag fick sån ångest att jag var tvungen att gå och lägga mej.
För nåt som är kul egentligen.
Som jag bara ser problem med.

För det första har min mamma... utan att lämna ut henne för mycket här... en del allvarliga problem, däribland panikångest som ibland uppstår bara hon åker bil.
Jag tänker... i ett flygplan? Hon har ju aldrig flugit för.
För det andra känns det inte helt rättvist att hon lägger ner såna pengar mamma på ett av sina fyra barnbarn. Att hon lägger ner pengar på mej har jag inga problem med, jag är hennes dotter, och har alltid stått tillbaka för brorsan.
Å sen är det den tredje anledningen... kanske den största men samtidigt den som jag misstänker att folk har svårast att första... hur ska jag kunna vara utan Gottfrid en vecka? Å lita på att han har det bra nog här hemma?

Jo, jag vet... människor åker på semester utan sina barn. Människobarn.
En vecka är en vecka.
Å ja, jag lämnade ju Märta för att åka.
DET var svårt och jag saknade henne hemskt på fjärde- femte dagen men Gottfrid... han är liten på ett annat sätt. Han är en bebis som jag sover ihop med, som saknar mej när jag går å duschar, som ska fjompas med maten.
Jag tvivlar på att maken och svärsonen som i så fall kommer att dela på det prestigefulla uppdraget kommer att sova här nere och pjåska så han äter.
Han lär väl överleva...
Men hur mycket kommer vi inte sakna varann? Kommer det ens att vara värt det?
Usch, nu känner jag hur hjärtat börjar banka igen.

Bilden ovan kommer från Cypern.
Jag har aldrig varit där. Det är ett fint hotell och ligger i Larnaka(?) inte långt från Ayia napa där det är liv å rörelse. Precis vid stranden. Med jätte vackra poolområden.

Vi får se...

Puss/ Asta

Åhhh vad fina ni är...

... så många härliga kommentarer jag fick.
Sånt gör en liten bloggkärring lycklig ska ni veta.

Igår blev det inte mycket häng här på bloggen.
Maken och jag delar ju som bekant dator sedan min laptop så tragiskt avled i sviterna av ett trauma för några månader sedan.
Å att konkurrera med maken om tid här, det kräver både list å envishet samt ett visst mått av aggressivitet. Pallade inte riktigt med det igår, vilket var bra för då fick jag tillfälle att krypa upp i soffan och riktigt komma in i boken som jag valde för Bloggdalas bokcirkel.
Nu har jag läst två tredjedelar av "En dag" och nja... jag ska inte säga vad jag tycker.
Spar på det tills boken är utläst och vi har vår recensionsdag. På torsdag, inte sant?!
Hoppas det går bra för er andra med.

Jag har en riktig slappedag.
Nähä?! säger ni ironiskt.
Kom i säng sent å då började övriga familjen spela poker.
Vi snackar klockan klockan TVÅ på natten.
Vid fyra vaknade jag igen.
Äckelmagade... blunda nu...
Gottfrid bajsade diarré på parkettgolvet.
Samtidigt envisades katten med att hon ville ut mitt i moppandet.
Strax därpå hade vi en inbrottstjuv/ mördare på tomten... oklart vilket... men Märta började skälla helt besatt och rusade från fönster till fönster.
Lillkillen kände ansvaret att skydda mamma och kröp ner nära nära mej där han låg å småmorrade och huffade.

Nåväl, inget av ovanstående försvarar att jag hänger här vid datorn i pyjamas å inte har ätit mer till frukost än tre nävar jordnötter när klockan är snart två på dagen.
Måste ta tag i mitt liv...
... lite ledvärk å frysningar till trots.

Puss/ Asta