Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg som inte hela världen visste om där jag kunde vädra en del tankar å känslor som inte passar sej i ljuset.
En blogg där jag kunde vädra alla känslor... all längtan, all oro, alla aggressioner.
Där jag inte behövde ta hänsyn till andra utan bara breda ut mej och säga PRECIS som det är.
Å alla mina anonyma läsare kunde hålla med, förfasa sej, moralisera, tycka å tänka bäst de ville.
Jag bär på hemligheter... både egna och andras som jag skulle vilja lyfta. Lufta.
Å andra sidan älskar jag ju min blogg. Å jag älskar ju om möjligt mina läsare än mer så nu får det va som det är.
Vissa tankar, funderingar, rädslor, längtar får vara mina och bara mina å det får gå bra så.
Jag är relativt bra på att hålla andras hemligheter.
Jag är verkligen inte sån att jag berättar andras hemligheter för min man så som många verkar göra.
Däremot är jag rätt kass på att behålla egna hemligheter.
Jag vill stanna okända människor på gatan typ å berätta om jag är kär, gravid, har nåt spännande framför mej eller vad det nu kan vara.
Märkligt, inte sant?
Ikväll känner jag mej pirrigt orolig.
Den där värsta ångesten från inlägget nedan sprang jag faktiskt av mej.
Löpning hjälper alltså även mot krigsfobier. Good to know.
Jag ska jobba dag imorgon och det är ju alltid en spänning i sej...
... kommer jag att vakna?! Kl 05:30?!
Sov sött å dröm nåt snuskigt, det tänker jag göra,
Puss / Asta
Det drömmer jag också om ibland!
SvaraRaderaDu kan ju skriva det allra hemligaste på papper istället. Om du inte är bekväm med att spara undan det så släng pappret sedan. Det brukar dock hjälpa att ha formulerat sig i skrift. Ett annat sätt är att prata med sig själv om det. Förklara och beskriv för dig själv som om du berättar för en person som inte känner till hemlisen. Båda är sätt att verbalisera vad du tänker och känner. Det kan hjälpa dig om du känner att du grubblar en massa på de hemlisar du bär på.
SvaraRadera