Att kanske bryta upp

Det är nåt med mej denna hösten.
Nåt som gör att jag vill bryta upp. Förändra. Göra om. Tänka nytt. Våga.
Rätt jobbigt om du frågar mej.

Bland annat funderar jag på om det är dags att byta jobb?!
Allra helst skulle jag ju vilja starta upp den där "hunddrömmen" men just nu känns det inte realistiskt.
Man tager vad man haver sa Kajsa Varg (inte, sägs det) och det jag haver är Sjuksköterskeprogrammet på 180 p. Ja, plus 15 poäng i Kreativ Svenska men det kanske inte öppnar så många yrkesmässiga dörrar.
Jag har sökt två jobb. Eller två vikariat.
Ett "på huset" inom en annan klinik. Alltså inte Medicin.
Ett i en ännu mer främmande värld, inom kommunen.
Det är de ända jobb som jag sökt i hela mitt liv. Till mina tidigare arbetsplatser har jag blivit headhuntad. Snyggt!

Men så är det den här tvekan.
Å ena sidan, å andra sidan.
Liggande eller stående kamel.
Aftonbladet eller Expressen.

Jag är mycket för att göra listor.
I mitt huvud eller nedtecknade på papper.
Fast egentligen är det helt värdelöst.
Den ena sidan kan få massor av argument medan den andra sidan kanske bara får ett men som väger nog så tungt.

På "ja sidan" för att söka ett nytt jobb finns bland annat följande argument...

* Jag är trött på min pinsamt dåliga lön.

* Jag är trött på personalbristen och att det hela tiden kommer nya, tillfälliga ersättare.

* Därmed får vi som är erfarna och vana dra ett så tungt lass vad det gäller studenter, hospiteringar, kringjobb på avdelningen.

*Jag är... usch förbjudet att säga... emellanåt trött på patientklientelet.

* Det kanske helt enkelt vore inspirerande med ny miljö och att lära sej nåt nytt.

* Om jag fick kommuntjänsten skulle jag få både bättre lön och nära till jobbet.

Å på "nej sidan" då...

* Jag älskar mina kollegor. Delar av mina kollegor åtminstone.
Jag umgås nästan bara med folk på jobbet (har väldigt begränsat socialt liv, är på arbetet "jämt") och det känns viktigt att ha polarna där då.

* Jag kan mitt jobb. Jag är en av de erfarnare. Det är skönt att kunna och inte vara osäker till vardags.

* Jag har nyligen varit utbränd och behöver kanske trygghet mer än förnyelse?

Ja, jag vet helt enkelt inte. Men jag har sökt och får jag någon av tjänsterna så får jag väl ta ställning då. Tänk om jag får båda?!?!

Hur är ni?
Sådana som bara tar klivet eller den som står å velar?
Å vad är egentligen det viktigaste med ett arbete?
Lön, arbetsvillkor eller kollegor?

Puss/ Asta

Liten veckosammanfattning

 

Den här lilla finingen fick följa med mej hem i veckan.
Bilden gör den inte alls rättvis.
Den är i spets, smickrande i sin skärning och med frasig v-ringning och en söt glipa i ryggen som sätter det extra lilla piffet.
Inte för att jag precis behövde ytterligare en klänning men jag blev bara kär!
Vi får se när den får göra debut. Köpte den med en viss händelse i åtanke, men det verkar aldrig bli av så nu ska den nog luftas nästa helg när jag å maken ska till Götelaborg, se på Betnér och Soran i "En skam för Sverige" å sova på hotell.
Oj vad länge sedan jag sov på hotell i Sverige.
Jag längtar redan efter frukostbuffén.
Klänningen är köpt på Lindex om någon blir nyfiken på den. 399 kr.

Söndag kväll. Jag har varit ledig i helgen, den har gått förtvivlat fort.
Igår ägnade jag mej mest åt mej själv och åt Gotteman.
Idag har vi varit å hälsat på barnbarnet Ängla och hennes föräldrar.
Bortsett från att jag fick pussar, snusat å sjungit om både trollemor å krokodiler så bjöds vi på ugnsbakad lax och blåbärspaj.

Igår tog jag äntligen mej i kragen och sprang en runda.
Vill ogärna tappa bort varesej rumpmuskler eller ökad lungkapacitet, men det är ju så förtvivlat tråkigt.
Ja, jag kom i väg i alla fall och siktar nu på att faktiskt klara av åtminstone 2 rundor i veckan, helst tre.
Gick en miljöträningspromenad med Gottfrid och Mini i stan.
Han är en dröm att ha med sej. Ja, Mini skötte sej skapligt hon med.
Jag fotade löv, Mini matade änder och Gottfrid kissade på varenda buske å lyktstolpe han kunde hitta.

Jag håller på att dra ner på både mina antidepressiva tabletter och mina insomningstabletter.
Känner mej relativt stabil och är konstigt nog inte lika skräckslagen längre inför att inte kunna sova så jag har gott hopp att göra mej av med de sistnämnda.
Cipralexen kanske jag behöver ha kvar i lägre dos länge än.
Men hösten är min tid på året, då jag är som mest harmonisk, så är det någongång jag skall genomföra livsstilsförändringar så är det om hösten.
(På tal om det så har jag sökt två tjänster men det vågar jag bara viska om för annars blir jag så nervös å vill ångra mej. Berätta det inte för någon.)


Anticimex var ju här å kikade runt i vårt mushus.
De läxade upp maken över försumlighet och stoppade in giftiga vaxkakor i hålrum så nu fullkomligt stinker huset av död mus vilket är ungefär den vidrigaste doft jag någonsin andats in. Å då jobbar jag i vården. Jag kan det mesta om äckliga dofter som luktar motsatsen till hallon.

Jag fortsätter även med min minskande köttkonsumtion.
Har väl typ ätit kött 3 dagar av 7 och det är bra.

Känns det inte som om jag håller på att "sluta upp" med en massa saker?!
Vi får väl se hur länge karaktären pallar.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Sunt förnuft om hundar

 

Hade ett litet åsiktsutbyte på facebook och fick som svar att "Man kan inte ifrågasätta sunt förnuft."
Nej, det låter ju dumt att göra det. Jag menar... sunt förnuft, det hörs ju på namnet.
Problemet är kanske att det finns olika sanningar och att det som är sunt förnuft för mej inte nödvändigtvis är det för dej.
Vi utgår från olika kunskaper, erfarenheter och världsbilder när vi åkallar begrepp som "sunt förnuft."
Det kan gälla barnuppfostran, djurhushållning, politik i alla dess former, familjeliv, skolan, arbetsplatser... ja, men i princip allting.

Just denna diskussionen handlade om hundar och hunduppfostran och det är ett bra exempel på vad jag menar för ALLA hundägare med ALLA möjliga typer av uppfostransideologier hänvisar till "det naturliga", till flockbeteendet, till vargen.
Själva urmodern till våra tama vovvar.
Detta alldeles oavsett hur man ser på begrepp som ledarskap, dominans, rang, belöning, bestraffning...
Och de åkallar... sunt förnuft.

Problemet med denna källhänvisning till vargen som förespråkades ivrigt av brukshundsfolk framför allt förr i världen var att man studerade vargflockar på djurparker där det vilda och naturliga språket var satt ur spel.
Där aggressivitet och stridigheter inom flocken fick en onaturlig betydelse och där mycket av det man studerade feltolkades.

Själv har jag fostrat hundar inom både det som kallas den "hårda och den mjuka skolan." Egentligen tycker jag det är svårt att prata om hårt och mjukt, det glider in i varandra och få hundägare är utpräglade hårda eller mjuka i sin hundkontakt.
Jag är övertygad om att båda metoderna fungerar.
Du kan fostra din hund till att känna respekt/ rädsla för dej och på så vis få den att lyda. Du kan fostra din hund till att samarbeta därför att den tycker du är den roligaste och mest spännande personen att vara med.

Ledarskap för mej handlar om att vara en trygg person som tar ansvar för alla de situationer som jag och min hund ställs inför. Genom att läsa av min hund och ge honom utrymmet han behöver. Genom att gå först.
Ledarskap handlar om att vara rolig, påhittig, smart.
Inte minst när du har med en envis, tjurskallig, smärttålig mastiff att göra.
Alla typer av våld är ett misslyckande.
Där med inte sagt att jag inte kan markera. Ett morr, en skärpt ton, ett snabbt "nyp" i örat eller kinden.
Så som tiken gör mot sina valpar. Så som Märta bemötte Gottfrid.
Oändligt tålmodig och snäll. Men så tydlig man kan.

Min huvudsakliga belöning handlar om närhet och tillhörighet.
Bestraffningen om nonchalans och att han inte får vara med.
Jag skulle aldrig någonsin slå honom eller få för mej att använda elhalsband eller stackel.
Faktum är att jag är ganska tveksam till stryphalsband med.
Det skapar en onödig stress och på sikt inte bra för kotorna i nacken.
Hur stor påverkan det gjorde märkte jag inte förrän jag började med sele på Gottfrid. Han blev en lugnare hund direkt.

Var å en blir salig på sin tro. Jag på min å du på din.
Båda tror vi på sunt förnuft.

Puss/ Asta