Det är nåt med mej denna hösten.
Nåt som gör att jag vill bryta upp. Förändra. Göra om. Tänka nytt. Våga.
Rätt jobbigt om du frågar mej.
Bland annat funderar jag på om det är dags att byta jobb?!
Allra helst skulle jag ju vilja starta upp den där "hunddrömmen" men just nu känns det inte realistiskt.
Man tager vad man haver sa Kajsa Varg (inte, sägs det) och det jag haver är Sjuksköterskeprogrammet på 180 p. Ja, plus 15 poäng i Kreativ Svenska men det kanske inte öppnar så många yrkesmässiga dörrar.
Jag har sökt två jobb. Eller två vikariat.
Ett "på huset" inom en annan klinik. Alltså inte Medicin.
Ett i en ännu mer främmande värld, inom kommunen.
Det är de ända jobb som jag sökt i hela mitt liv. Till mina tidigare arbetsplatser har jag blivit headhuntad. Snyggt!
Men så är det den här tvekan.
Å ena sidan, å andra sidan.
Liggande eller stående kamel.
Aftonbladet eller Expressen.
Jag är mycket för att göra listor.
I mitt huvud eller nedtecknade på papper.
Fast egentligen är det helt värdelöst.
Den ena sidan kan få massor av argument medan den andra sidan kanske bara får ett men som väger nog så tungt.
På "ja sidan" för att söka ett nytt jobb finns bland annat följande argument...
* Jag är trött på min pinsamt dåliga lön.
* Jag är trött på personalbristen och att det hela tiden kommer nya, tillfälliga ersättare.
* Därmed får vi som är erfarna och vana dra ett så tungt lass vad det gäller studenter, hospiteringar, kringjobb på avdelningen.
*Jag är... usch förbjudet att säga... emellanåt trött på patientklientelet.
* Det kanske helt enkelt vore inspirerande med ny miljö och att lära sej nåt nytt.
* Om jag fick kommuntjänsten skulle jag få både bättre lön och nära till jobbet.
Å på "nej sidan" då...
* Jag älskar mina kollegor. Delar av mina kollegor åtminstone.
Jag umgås nästan bara med folk på jobbet (har väldigt begränsat socialt liv, är på arbetet "jämt") och det känns viktigt att ha polarna där då.
* Jag kan mitt jobb. Jag är en av de erfarnare. Det är skönt att kunna och inte vara osäker till vardags.
* Jag har nyligen varit utbränd och behöver kanske trygghet mer än förnyelse?
Ja, jag vet helt enkelt inte. Men jag har sökt och får jag någon av tjänsterna så får jag väl ta ställning då. Tänk om jag får båda?!?!
Hur är ni?
Sådana som bara tar klivet eller den som står å velar?
Å vad är egentligen det viktigaste med ett arbete?
Lön, arbetsvillkor eller kollegor?
Puss/ Asta
Det här träffade mig rätt i hjärtat.
SvaraRaderaJag börjar en ny tjänst... imorgon! Efter ca fyra veckors sjukskrivning pga stressreaktion och nedstämdhet, en del arbetsrekaterat. Och jag är så glad att jag bytte, trots gliringar, trots att lämna kollegor jag tycket om, trots att jag inte varit tillräckligt länge på det förra för att det ska vara snyggt på cv:t. Hade jag fått gått tillbaka till det förra hade ångesten ätit i bröstet ikväll, nu är det nästan... Roligt igen?
Våga prova säger jag! Jag tror att arbetsvillkoren är det som väger tyngst för vårt välmående.
Jag är nog hyfsat bra på att ta klivet och nästa gång gör jag det ännu snabbare. Livet är för kort osv.
Hoppas det blir bra!
Eftersom vi sover eller arbetar större delen av vårt liv tror jag att det ar jätteviktigt att ha;
SvaraRadera1. en skön säng och nån man gillar att dela den med (fyrbent eller tvåbent)
2. ett jobb man trivs med - som inte bara är 'tryggt'. Man ska kunna leva på sin lön som man sliter så hårt för, man ska känna tillfredsställelse med sina arbetsuppgifter. Kollegor brukar på nåt sätt vara bra på de flesta ställen så det brukar lösa sig automatiskt.
Jag tycker du ska vara öppen för en förändring, känner dig ju inte men känns som att du behöver det - kanske blir sen ditt 'icke-på-jobbet'-liv bättre om du känner dig mer tillfreds med jobbet och tjänar bättre så du kan lägga undan pengar till 'hunddrömmen'!
Lycka till vad du än bestämmer dig för!
Kram
Jag tror att motivationen varierar mellan personer. För mig är lön och kollegor inte så viktigt, däremot roliga arbetsuppgifter och frihet. Jag brukar skämtsamt säga att jag får arbeta vilka 80 timmar i veckan jag vill. Tyvärr ligger det nog också till så; att jag arbetar 80 timmar i veckan. Jämt. År ut och år in. Timlönen blir därmed förfärlig och säkert mycket lägre än din. Men jag trivs. Jag har varit 23 år på min arbetsplats, umgås nästan aldrig med mina kollegor, tjänar uselt (per timme), men älskar mina arbetsuppgifter och att jag kan komma och gå som jag vill.
SvaraRaderaBra att du funderar på vad som verkligen motiverar dig. Ibland kan man behöva byta bara för att se det. Själv var jag chef i några år, vilket inte alls var min grej. Men det visste jag inte innan.