Betraktelser från insidan.

 

Klockan var väl ungefär tre på eftermiddagen.
Jag var i slutet av mitt arbetspass, i slutet av en bra dag, och jag stod i läkemedelsrummet och skulle blanda penicillin när det plötsligt från ingenstans högg till i bröstet.
Det tog nån minut innan jag blev rädd.
Ibland kan man ju få så där hysteriskt ont nånstans på en fläck. Det är som om kroppens alla smärtreceptorer får sej ett spel och det värker till av bara helvete i nån muskel eller i huvudet eller i magen.
Men detta gick aldrig över.

Inom sjukvården skattar man smärta inom en skala... en sk VAS skala... för att kunna följa och dokumentera smärta.
1 är då så gott som smärtfri och 10 är typ den värsta smärta du kan tänka dej.
Denna smärta var en 10:a.
Jag var ensam i rummet, jag försökte räta på mej men det gick inte, jag försökte ropa men det gick inte heller. Det gjorde så fruktansvärt ont!
Klassiska hjärtinfarktsmärtor.
Ont över vänster bröst, bak mot sidan och ut i vänsterarm. Kramande å ihållande.
Jag tog mej dubbelvikt ut i korridoren och fick syn på en kollega.
Jag var på rätt plats så att säga.
Det kördes ut en säng, jag blev hjälpt upp i den, kördes in i behandlingsrummet.
De tog blodtryck, EKG, jag fick syrgas och nitrospray.
Efter syrgasen lättade smärtan till hanterbar och efter nitrospray försvann den på en minut.
Mitt EKG var normalt, blodtrycket högt till följd av smärtan.
Jag talade med en läkare på telefon och blev ombedd att söka akuten.
Min vän o kollega Mi körde ner mej, fortfarande i jobbkläder och i rullstol.
Å jag grinade hela vägen.

I väntrummet på akuten blev jag en liten sevärdhet tydligen för alla stirrade oblygt på mej å mitt gråtande.
Klockan var kanske kvart i fyra och nu började en, vad det kändes som, evig väntan.
Det togs prover och kontroller och eftersom väntetiden var lång gick jag upp till min avdelning och låg där till klockan var sju ungefär.
Nya prover togs. Jag bytte om till privatkläder och gick ner å satte mej i akutens väntrum.
Vilket tråkigt väntrum!
Kala väggar. Tyst. Ont om tidningar.
En tv hade väl inte gjort ont?
Lite glassiga magazin, ett fikabord?
Människor av alla de sorter.
Ett punkpar. En dement man med en tapper kvinna vid sin sida. En kvinna i min ålder som såg likgiltig ut. En liten pojk som klämt sej med sin mamma å mormor med och så han då...
En man med arabiskt utseende och en liten dotter som stirrade på mej oavbrutet.
Jag försökte le. Han log tillbaka.
Jag försökte ignorera honom. Han stirrade ändå.
Jag drog in mina bara ben, hade ganska korta shorts, men utan resultat.
Jag försökte blänga strängt å ogillande på honom.
Men nej, han fortsatte att följa varje andetag jag tog.
Kanske var han, som Annanas skrev på fejjan, en trogen bloggläsare som blev helt starstucked av att se mej i verkliga livet?
Troligen inte, jag har en stor å spretig läsarkrets men tror inte så många utländska främmande småbarnspappor gillar mina inlägg om eccoskor å utbrändhet.
Fast vad vet jag?!

Till slut fick jag komma in på ett eget rum och åtminstone ligga ner med en filt på mej.
Bakom den stängda dörren följde jag vad som hände med min hörsel.
Jäktade steg. Tålmodiga, tröstande röster från vårdpersonal. Läkares rabblande av ordinationer.
Jag hörde anhöriga berätta om sin dementa, supergamla, multisjuka mamma som bodde på boende och inte ätit el ens vaknat på två dygn och som nu behövde näring, mat, omsorg och allra helst organbyte tydligen.
Å jag tänkte... varför kan inte er gamla mamma få somna in, hon har ju levt sitt liv, detta är naturens gång
Jag hörde en annan gammal människa stånka å pusta å jämra sej oavbrutet och en vänlig överkäck ambulansman säga med hög positiv röst "Då så, då får du ha det så bra, krya på dej nu."
Det blev så dråpligt med tantens konstanta jämrande å den hurtiga rösten.
"Krya på dej"... knappast va?!

Till slut kom doktorn. Samma doktor som jag rondat med under dagen.
Hon är ny men verkade kunnig och mycket sympatisk.
Mina bröstsmärtor kunde man inte förklara men alla prover var bra.
För säkerhetsskull togs ytterligare prover å sen fick jag gå hem.
Den där sista omgången prover fick jag vänta så på.
Jag tänkte nästan be dem ge mej en provvagn så tar jag proverna själv.
Plötsligt ringde min telefon och en sjuksköterska från akuten undrade var jag var, om jag gått hem.
Ehhh, nej jag är i undersökningsrum 9.
Borttappad.
Lätt hänt :)

Det verkade verkligen vara en kaotisk kväll på akuten.
Bakjouren nere på golvet och jobbade.
Människor på bårvagnar överallt.
Springande steg.
Jag fick gå hem klockan 23.
Jag har bara hyllningar till personalen.
Alla gjorde så gott de kunde utefter situationen.
Alla var vänliga, lugna, tröstande.

Nu ska den här tanten sätta på sminket och bege sej till Regionens tjänst igen.

Puss/ Asta