Bild: Syster Asta
Jag läste precis ett inlägg som berörde mej djupt.
En av mina favoritbloggare som skrev ett inlägg utifrån patientperspektiv.
Hon är fantastisk på att uttrycka sej så där finstämt och nära.
Hon beskrev upplevelsen av utsatthet, rädsla, ensamhet i sjukvårdens ofta hårda värld och hennes ord träffade mej rakt i hjärtat.
Som sjuksköterska i dagens vårdkris med låga löner, för hög belastning, ont om folk och överskott på patienter är det lätt att fokusera på hårda fakta.
På ord som patientsäkerhet och arbetsmiljö. Löneläge och vårdrelaterade infektioner.
Å det ÄR viktigt, absolut men bilden som Pia i sitt inlägg målar upp är också viktig och så lätt att glömma.
Jag minns när jag läste till sjuksköterska, när jag var ny och kom med seende ögon, att jag ifrågasatte varför vissa arbetsuppgifter var viktigare än andra.
Varför var det viktigare att patienterna fick mediciner än en hand att hålla i?
Varför var det så noga att sjuka människor fick tvätta hela kroppen varje morgon men inte lika viktigt att de fick komma ut eller få någon att prata med?
Jag förstod inte det, men jag formades av verksamheten till att bli lika dan.
Mat, mediciner, ren blöja.
Byta nålar. Ta prover. Koppla dropp.
Vätskemätningar, urinmätningar, magschema.
Dokumentation, dokumentation, dokumentation.
Hålla ordning i läkemedelsvagnen, läkemedelsrummet, på sitt kontor.
Fylla i riskbedömningar, förbereda morgondagen åt sej själv el sin kollega.
Å sen... kanske... om tid finnes, prata med patienterna.
Varför?
Därför att vi fostras så.
Därför att det mesta av ovanstående sysslor åligger oss enligt lag.
Att hålla en hand gör det inte.
Därför att en sliten sjuksköterska någonstans ger upp för annars är varje arbetspass ett förlorat slag.
Osv. Det finns många skäl.
Men...
Inlägget fick mej att tänka gamla tankar.
För vems skull är jag där?
Av vilken anledning blev jag sjuksköterska?
Hur kunde jag glömma bort att patienten alltid är i underläge?
De strippas av hela sin personlighet.
Får en sjukhussäng, ett sjukhusbord, sjukhuskläder.
De blir ett nummer. 16:4
Alltså rum 16, den 4:e sängen.
De har ont, de är rädda, de tvingas sova med människor de inte känner.
Det låter konstiga ljud hela tiden, det luktar av kroppsvätskor och desinfektionsmedel, det lyser av starka lampor.
Imorgon när jag arbetar så ska jag försöka lite till.
Jag ska omprioritera och jag ska verkligen försöka lyfta blicken.
Jag lovar att i alla fall försöka.
Puss/ Asta
Väldigt fint, tyckte om detta inlägg. Kram.
SvaraRaderaJag tror att de flesta av er gör så gott det går. Men med ständiga nedskärningar och överbeläggningar hamnar era insatser på en sorglig miniminivå. Min erfarenhet från mammas tid på sjukhuset var att personalen var helt underbar, men fullständigt utslitna!
SvaraRaderaAll heder åt alla inom vården. Men med facit i hand så är det åt helsicke med styret. Hur kan de kräva så mycket ickepatientvård av de som arbetar där. Byråkratin har tagit alldeles för stor plats, där det istället skulle funnits mer kontakt med de som ligger inne är det nu säkerställning hit och dokumentation dit. Visst det behövs också, felet är väl den här slimmade arbetsstyrkan som de kör med.
SvaraRaderaHärligt inlägg!!
Ha en härlig dag :)
Håller med, det gäller nog många yrken att man faller in i rytmen från de andra och blir "hemmablind". Så skönt med väckarklockor och när man inser att man fallit in i ens eget tycke fel rutiner och förhoppningsvis orkar ändra på det..kram
SvaraRaderaFina du - jag är helt övertygad om att de allra flesta av er gör allt som står i er makt, och lite till, för att hjälpa patienterna. Men ni är människor och människor går sönder om m an inte är rädd om dem.. Det är satans idiotiskt att tiden alltid dras in, att man köpslår med den. Så att ni får slita än mer och tyngas av att ni inte hinner göra det för patienterna som ni brinner för.
SvaraRaderaKramar