Lätt å säga

Detta ordspråket är så bra... så självklart... och ändå inte helt lätt att omsätta i praktiken.
En familjeterapeut sa en gång till mej och min man att det självklart går att styra om en relation men att det krävs mycket arbete efter åratal av invant och kanske skadligt beteende.
Hon gav en metafor av ett stort fartyg som ångar på och som man inte vänder hur som helst.
Lite så är det med livet över lag.
Det räcker lixom inte att vilja. Att börja om på måndag. Att försöka se positivt på tillvaron.
Man måste tänka nytt och framför allt agera annorlunda om man vill ha ett annat resultat.

Jag har massor i livet som jag vill ändra på. En del som bara jag vet om och annat som andra säkert ser och undrar hur länge jag ska hålla på. Envisas.
Men jag tror att det aldrig är för sent. Eller jo det kan det så klart vara, jag kan få en massiv hjärnblödning i natt. Omformulerar mej till att jag tror att vissa saker inte skall skyndas på.
Tids nog är man mogen. Tids nog har det värkt fram.
Och att det gör det, värker fram, och är ett resultat av inre bearbetning och slumpen.
Nåt som får bägaren att rinna över.

Så var det för mej med skolan. Med att lämna tretton år av det jag kan och vet å ge mej ut på okänt vatten.
När jag väl tog beslutet så var det självklart och utan återvändo.
JAG var redo helt enkelt.
Jag har alltid drömt om yrket, velat dit men gett upp tankarna på det. Sett mej som för gammal, för bekväm, för mån om min inkomst.
Övertalat mej själv att jobbet dög för ibland hade jag värdefulla patientkontakter och jag gillade mina kollegor.
Medicin krisade, krisade lite till och krisade ännu mer.
Vi skojade om att jag var som en kapten. Den sista att lämna det sjunkande fartyget.
Så tog fartyget in vatten. Och i samband med det kom jag i gräl med min dåvarande chef och kände mej djupt sviken. Och så uppenbarade sej möjligheten...
Ödet och färdigvärkt.
Och jag tror det är och kommer vara så med resten av livet med.
Allt kan bara inte göras samtidigt.

Jag jobbade på BB i somras och det var fantastiskt.
Underbart att vara omgiven av friska män och kvinnor i deras bästa tid i livet.
Underbart att få gosa med bebisar.
Men det finns ett... rätt obetydligt minne... som satt sej.
Jag hjälpte en snittad kvinna att duscha.
Hon var rädd för att stå upp, förra gången hade hon inte mått väl å man hade skyndat på henne.
Vi tog det lugnt. Hon fick sitta på sängkanten och trampa med fötterna och jag strök henne över ryggen.
Sen gick vi långsamt in i duschen. Jag hjälpte henne av med kläderna. Tog försiktigt av henne nätbyxa och blöja.
Sen duschade jag henne. Schamponerade hennes hår, masserade hennes hårbotten.
Löddrade in hennes kropp och tvättade försiktigt hennes intima delar.
Jag torkade henne med ett stort badlakan. Noga i skrymslen å vrån och smorde in hennes fötter.
Masserade hennes hålfötter. Klädde på henne rena kläder, slätade till sängen och följde henne tillbaka.
Det var... jag kan inte förklara, så himla nära. Så intimt och så innerligt.
En kvinna som hjälper en annan.
För mej essensen av vad barnmorskeri handlar om.
Hon var så tacksam men vad hon inte visste var att jag var lika tacksam.
Förstår ni?

Så utbildningen till mitt drömyrke, till det vackraste av alla yrken, är ett steg.
Där jag väljer annorlunda. Och förhoppningsvis får ett annat resultat.

Puss/ Asta