Delmål och slutmål för de kommande 3 timmarna

Här sitter jag å borde plugga.
Ja jag borde plugga men istället är jag barnvakt och kommer att vara det åtskilliga timmar framåt medan Mini är på möte med Familjerätten.
Jag har delmål och slutmål med den här förmiddagen.
Delmål:
Se till att ungen inte skadar sig.
Se till att min nya iphone förblir intakt.
Se till att jag inte blir tokig.
Slutmål:
Hålla ungen och mej själv vid liv tills mamman kommer.

Alltså små killar på 18 månader är SÅÅÅ intensiva!
Han pillar å river, plockar fram, tar saker han inte får lov att ta, vänder upp å ner på hundens vattenskål, klättrar på stolar (å just nu, river omkull stolar), piper, gnäller, låter, skriker, ropar.
Han slänger saker i toastolen, stoppar händerna i halsen för att kräkas, retar hunden, kastar kastrullock i klinkersen.
Att leka med någon av sina tusentals leksaker roar honom allra minst.
Och då gör jag inte mycket mer än passar honom.
Eloge till alla morsor som passar ett å etthalvt år gamla monster och samtidigt försöker bedriva någon form av vardagsliv (städa, tvätta, laga mat, träna, socialisera...)

En gång i tiden hade jag egna småmonster.
När vi var nyinflyttade i Falkenberg var sonen 18 månader. Då hade jag dessutom en treåring och en femåring... å en valp modell större. Jag hade på vardagarna ingen avlastning för mannen jobbade borta.
Hur orkade jag?
Hur orkar alla kvinnor i den situationen?
Tja, det kom ju inte över en eftermiddag så jag antar att jag vande mej successivt och jag visste inte om något annat liv. Jag minns det inte ens som särskilt jobbigt, men det kan ju vara minnet som spelar mej ett spratt där.

Noah är den goaste som finns i hela vida världen och jag älskar att vi lever tillsammans men det är sååå intensivt och jag blir totalt slut av att passa honom några timmar.

Jag tror jag ska sätta på killen lite kläder å gå ut så han får röja lite.

Puss/ Asta