Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt. Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt. Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt. Med dej, med dej, med dej.
I torsdags var det äntligen dags för sommarens absoluta höjdpunkt... Lasse Winnerbäck. Och som jag längtat!
Väderprognosen var länge dyster men dagen före konserten beslöt vädergudarna att hörsamma mina önskemål och det blev uppehåll, till å med lite sol.
Vi var där tidigt, redan vid insläpp. Petronella och jag stod längst fram vid scen, Lasse blev en timma försenad och fem minuter innan spelningen verkligen drog igång så var jag bara tvungen att kissa (ja, jag vet... amatörmässigt men det händer mej varje gång.) Vid det laget hade publikhavet fyllt på sej, sex tusen människor stod packade. Det gick skapligt att ta sej till bajamajorna, betydligt knixigare att ta sej tillbaka. Sura miner, härska kommentarer, män som vägrade flytta på sej. Men tillbaka kom jag, precis samtidigt som Lasse äntrade scenen.
Det är otroligt vad kärlek och lite psykiskt välmående kan göra med en människa.
Jag har sett Lasse massor av gånger men han har aldrig sett så snygg, glad, trygg och tillfreds ut. Minns när jag såg honom efter att han släppt Daugava plattan.
Han var bra då med. Han är alltid bra Lasse men då var han plufsig, sliten, flottig i håret och såg väldigt härjad och olycklig ut på scen.
Han inledde med några nya låtar och sedan blandade han med gamla publikfavoriter. Han höll sej inte riktigt till den spellista som han gjorde i Stockholm och som jag pluggat in. Låtarna som tillkom var positiva överraskningar, å andra sidan ströks flera låtar jag verkligen velat höra.
Det blev hyfsat bra tryck i publiken och som vanligt verkade Lasse ha ögonkontakt med var å en av oss.
Jag är riktigt riktigt nöjd. Det var inte den bästa konsert med Lasse jag varit på men det berodde mer på omständigheter runt omkring. Det var ett litet festivalområde med två små öl/ciderstånd och ett stånd med försäljning av Lasseprylar. Ingenting att äta. Inga överraskningar.
Förbandet var halvkasst och Lasse hade ingen kvinna med på scen. Många av hans låtar lyfter till en extra dimension med kvinnlig bakgrundskomp.
Hur som helst hoppade och studsade jag så mycket att jag fortfarande är alldeles stum i vaderna.
Bästa Lasse. På återseende.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare