Hur viktigt är rättvisa mot barnen?

Jag... och delar av min barnaskara... har lite olika syn på hur man som förälder är rättvis mot sina barn och hur viktig rättvisa är när barnen är vuxna.

Jag minns att jag och min lillebror konkurrerade hela tiden och om allt när vi var små. Min mamma VAR ganska orättvis och gjorde ingen större hemlighet av att hon tyckte mest om min bror så jag minns att jag ofta kände det som att jag kämpade för min rätt.
Mina barn var ju en barnaskara om fyra och jag tror att ju fler barn man är desto mer lär man sej att hålla sej framme. Visserligen lärde de sej jättefint att dela med sej men jag minns även att de vaktade på sitt och att det var millimeterrättvisa när saft skulle hällas upp i glas eller godis fördelas.

Sedan barnen blev äldre, stora och vuxna så har jag inte ens längre försökt att vara rättvis.
Jag har hjälpt barnen i olika omgångar när de har behövt hjälp, vi pratar nu framför allt om ekonomisk hjälp.
Dotter nr II hade sin pojkvän boende här gratis under ett par år, Minis kille bodde här utan ersättning oxå första tiden.
I olika omgångar har jag fått hjälpa ungarna ekonomiskt, ibland med lån och ibland med bidrag. Mini bor hemma med Noah och det enda hon betalar är i princip huvuddelen för honom... blöjor, kläder och dylikt.
Äldsta dottern har sedan hon flyttade klarat sej ekonomiskt utan hjälp...

... Än så länge.
För jag tänker att att allt förändras och att i det långa loppet så jämnar det ut sej. Och skulle det inte göra det, skulle äldsta dottern alltid ha god ekonomi... ja, då är det väl gott så och kanske nåt annat hon behöver hjälp med.
Jag är alltså långt ifrån millimeterrättvis nu.
Jag har inte de ekonomiska möjligheterna att bara för att jag säg ger sonen tusen spänn att klara en oväntad räkning för så ska jag betala tusen kronor var till de andra barnen med.
Mini som bor hemma med väldigt lite pengar får hela tiden hjälp och där köper jag mer till Noah än de andra barnbarnen oxå just av den anledningen.
Självklart försöker jag köpa rättvist till barnbarnen (och barnen) på födelsedagar, jular, dop och annat. Men jag ser ingen anledning till att Noah ska gå runt och sakna saker han behöver för att hans mamma inte har råd om jag har det och att jag nödvändigtvis måste köpa till alla därför när deras föräldrar tjänar bra.


Men det där att bistå ett barn ekonomiskt och sedan inte de andra här och nu är inte alltid invändningsfritt. Jag har diskuterat det med mina vänner som har vuxna barn och som gör lite olika.
En av mina vänner som har många barn och hon bestämde redan när första barnbarnet kom att handla sparsamt till det för barnbarnen lär bli många och alla ska ha lika.
Själv tänker jag inte så. Jo kring pengaspar och liknande, det räknade jag tidigt ut att jag inte skulle ha råd att ge alla och jag vill inte att två barnbarn ska sitta med pengar till körkort från mormor men inte resten. Men just kring presenter i vardagen, födelsedagar och jular. Där tänker jag att jag kör det jag har råd med här och nu utefter hur många de är och så får jag väl köpa mindre när jag får fler.

Alltså, min filosofi vad det gäller rättvisa och vuxna barn är att det man förlorar på gungorna får man igen på karusellerna. Antagligen kommer de växelvis och livet ut behöva hjälp.

Hur resonerar ni? Vad är egentligen rätt å fel här? Och är det möjligt att vara rättvis ett helt liv?
Ge mej lite tankar...

Bilden? Bara en parfym jag skulle vilja ha.

Puss/ Asta