Jag fick en kommentar som kan vara intressant att spåna kring.
Det är "Anonym" som skriver, hör ni... anonyma läsare... kan ni inte skriva ert namn åtminstone så blir det lite personligare?
Nå väl, så här är kommentaren:
"Kul inlägg men för mig finns det en allvarligare underton. Som föregående skrev vill man väl inte se ut som ett barn mellan benen?? Jag måste varit väldigt naiv innan för det är först på senare tid som jag har förstått hur tabu det egentligen är att INTE raka muffen. Jag undrar hur du tänker kring det här med att man är en förebild för sina barn och barnbarn. Hur hade du förklarat för din 12-åriga dotter varför "mamma inte har något hår på snippan men jag har?" Hade du tyckt det var okej för en 12-åring att raka sig mellan benen? Hur är man en bra förebild tycker du? Själv vill jag att man ska se ut som en kvinna och inte ett barn, ansat men inte helrakat. Men alla gör såklart som man själv vill!"
Det är ett inlägg som många har läst. Skrev ett politiskt inlägg igår om värderingar som jag tycker själv att jag fick till bra och detta inlägg om muff frisyrer strax efteråt. 59 pers har läst det förstnämnda, 223 pers det sista som mest var trams.
Det där med att vara en förebild för sina barn är kanske det viktigaste vi har att göra som föräldrar (och som vuxna överlag), näst efter att pussa och krama dem. Och samtidigt är det emellanåt förtvivlat svårt.
Mammor och mormödrar är ju trots allt oxå helt vanliga kvinnor med egen prägling av sin tid, med komplex och svagheter.
Skulle jag vara rakt igenom en förebild så finns det mycket som jag skulle gjort avkall på och det finns värre saker än att raka snippan och kanske ingår att vara tillkortakommande mänsklig oxå i den där förebilden?
En 12 åring som du tar i exemplet har dessutom redan fått en massa influenser kring vad det är att vara kvinna från hippare referenser än morsan.
När mina barn var små försökte jag att vara en kvinnlig förebild genom att exempelvis stå upp för mina åsikter, inte ta skit från någon, utbilda mej, arbeta, ha en egen försörjning. Jag läste böcker för dem tidigt om rasism och homofrågor, var politiskt korrekt långt innan uttrycket fanns och vi diskuterade svåra frågor, jag pressade dem till reflektion över varför saker och ting är som dem är och kring sin egen del i det hela.
Jag är stolt över att ha fostrat fyra tänkande, diskussionslystna, öppensinnade människor.
Idag hade jag troligen fostrat dem annorlunda, det fanns mycket som jag då knappt reflekterade över. Genus exempelvis. Kvinnliga och manliga förebilder.
Det jag har avstått i min strävan efter att vara förebild när det kommer till utseendet är att fixa till brösten.
Det har jag innerligt själv önskat under perioder av mitt liv. Tomma hängbröst var inte jätteroligt när jag var tjugoett. Det som hindrat mej är mitt ansvar att visa att man duger som man är, att kroppen förändras, att det är okej att bli äldre.
Men visst, jag borde gnällt mindre över min vikt, inte druckit shakes eller bantat inför dem. Kanske borde jag även uppmuntrat mindre till synen att en kvinna värderas efter sitt utseende. Jag sminkar mej ju nästan dagligen, bär höga klackar ibland, ofta klänning, gillar att fixa med naglar och jag har skött "kvinnliga sysslor".
Allt detta är ju precis lika indoktrinerande som att raka av kroppshår.
Jag förstår att rakade kön initialt för länge sedan kom från porrens värld. I porrens värld eftersträvas att ligga på den förbjudna gränsen och i en tid av -70 tal när varje kvinna hade riklig hårväxt nertill så anspelade det så klart på förpubertetisk ungdom. Självklart är inte mitt syfte idag, 40 år senare, med att raka snippan att efterlikna ett barn, de flesta vuxna kvinnor rakar ju och jag känner väl i så fall att det är den trenden som är slavisk.
Jag har pratat mycket med framförallt mina döttrar om att de är fina och duger som de är. Med mina barnbarn av kvinnligt kön vill jag mer än då fokusera på att ingjuta mod av kompetens i dem. Att satsa, våga, pröva, tro. Försöka berömma inte bara deras utseende.
Men visst är det svårt, jätte svårt, att vara den där förebilden man skulle önska.
Puss/ Asta
Jag har också tänkt mycket på det, att om jag rakar mitt könshår, så kan andra uppleva det som att jag vill likna ett barn... Så, jag har aldrig rakat av det helt. Jag har alltid lite hår kvar. Kanske för att jag har jobbat med brott riktade mot barn. Det fick mig att må illa. Riktigt illa. Men i övrigt tycker jag också att det är jäkligt svårt att alltid vara korrekt. Vi är alla människor med de tillkortakommanden som följer med att vara människa. Att ändå försöka hålla en rak linje, vara ärlig, ge beröm för vad en människa ÄR inte hur hen ser ut eller vilken begåvning/vilket intellekt, vilken utbildning/vilket yrke hen har, tycker jag ändå är viktigt. Viktigare. Svårt, jättesvårt, att vara den förebild man skulle önska, tycker jag också och citerar dig, Asta!
SvaraRaderaJag tycker det är förfärligt om valet eller ickevalet kring könshår skulle vara det som avgjorde om vi var bra förebilder eller inte. Jag har ingen kroppsbehåring förutom ögonfransar kvar, men jag tror ärligt talat inte min dotter reflekterar över det. Jag kan ju inte rå för det men tycker ärligt talat det är asskönt att slippa raka benen och bikinilinjen! Och är det värre att raka bikinilinjen än benen? Hur förklarar man det för sin dotter? Och vad är det för skillnad på att raka snippan och ansiktet - egentligen? Skulle en pappa ha svårt att försvara inför sin tonåriga son varför han inte har hår i ansiktet när det börjar växa på sonen? För det är ju för utseendets skull man rakar sig som man eller?
SvaraRaderaJag hoppas i alla fall att både jag och min man är bra förebilder för våra barn, trots att jag har en kal snippa (och skalle) och min man har kala kinder!
Alla får välja själva, det som passar dem, det är min fasta övertygelse. Själv rakar jag inget numer, och har nog bara rakat sidorna på snippan en enda gång. Stolt över mina röda lockar där som ännu inte grånat som huvudet!
SvaraRadera