Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.
Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.
Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.
Puss/ Asta
Det är väl så att leva ihop... Själv är jag väldigt irtitable nu och det märks tydligt....
SvaraRaderaHaha, så härligt att läsa! Det är ju liksom baksidan av kärleken! Kärleken till barn och barnbarn, kärleken till vem som helst. VAd är det man brukar säga: Fisken ruttnar efter tre dagar... Det är då gästerna måste ge sig av. Men när det gäller barn och barnbarn vill man ju inte det. Men ibland går det en på nerverna. Inte för att jag har några barnbarn och inte för att något barn bor hemma, men jag har en 30-årig dotter som alltid vill ha mitt stöd i allting. Och hon är både välutbildad - mycket mer intellektuell och akademisk än jag - stark och självständig. Men jag måste liksom finns till hands hela tiden. Jag vill ibland skrika, men for fuck sake, jag kan inte vara din morsa alltid. Och så kommer jag på: Jag är hennes morsa ALLTID. Och jag älskar henne i allt och för alltid. Men åh, jag blir så irriterad att det kryper i kroppen på mig. Och i samma stund får jag dåligt samvete för att i nästa stund känna att jag skulle aldrig vilja vara utan henne.
SvaraRaderaMen ibland, bara ibland, vill jag slippa vara morsa. Bara vara!
Så. Lång utläggning, för att visa att jag förstår! Så in i norden.
Puss Cis
Det är en stor lycka att ha sina barnbarn nära, men såklart är det i vissa situationer tröttande, likaså med vuxna barn. Jag bor ju inte med mina och vi träffas inte varje dag, men vi har nära till varann. Även vi kan skava lite ibland, det glöms och det goda väger upp det som då och då inte känns perfekt ... vi är ju bara människor och vi älskar våra barn och barnbarn!/ Mormor
SvaraRadera