En annan känsla

Bild: Jag 5 år, lillebror 2 år- 1974

Mitt i all sorg över min lillebrors död så ryms en annan jävligt jobbig känsla med den som stjäl så mycket energi. Tankar som hela tiden återkommer.
Känslan stavas rädsla.

Jag och min bror har samma föräldrar och samma uppväxt men på många sätt helt olika barndom.
Så klart vet man aldrig säkert vad som ryms i en annan människa, alldeles hur nära man står varann men när jag ser på det utifrån...

Han var lillebror. Ni ser ju själva, så fantastiskt söt!
Jag minns honom som så solig, alltid ett så nöjt och okomplicerat barn.
Min mamma sa alltid "Tänk om du kunde vara som Jonas, men du ska alltid sura och krångla."
Jonas gjorde aldrig det. Han var glad. Han var nöjd.
Mamma älskade honom villkorslöst. Alla älskade honom.
Han hade massor av kompisar.
Han lärde sej allt på direkten. Cykla, åka skatebord, spela fotboll.
Han var ett A-barn i skolan, duktig, intelligent, en bra kompis.
Han hade helt enkelt så många resurser och så mycket som talade för att det skulle gå bra för honom.
Jag var typ lika dan som barn som jag är nu. Krånglig, rädd för allt, lite halvutanför i skolan.
Jag trodde jag skulle bli knarkare som stor när jag var barn.
Min bror trodde att han skulle bli läkare.

Jag ser på mina barnbarn.
Lika söta, vackra, soliga och underbara som min bror var och här kommer rädslan.
Vad ryms i deras framtid?
Hur ska deras liv bli?
Vilka inre demoner kommer de få kämpa mot?
Alltså, jag vill skydda dom mot ALLT, blotta tanken på att de inte ska få kompisar i skolan gör mej livrädd och tänk om nån av dem har fötts utan det där... utan tilliten till sej själva och förtröstan till att allt en dag ska bli bra.

Alla trasiga själar, hur bråkiga å för jävla jobbiga de än kan framstå,  har en gång varit små barn. Och alla trasiga själar har inte haft en miserabel uppväxt.

Puss/ Asta