Det är min sorg.

Lillebror 2 år- 1974

Man kan tro att en gemensam sorg förenar människor men så är det inte alltid.
Utan att ha några siffror så säger min magkänsla mej att det tvärtom är ganska vanligt med motsatsen. Att sorg sliter isär. 
För även om två människor bär sorg med samma ursprung så sörjer de av helt privata anledningar.
Sörjande människor är inte heller alltid väna, timida och snälla.
Sorg väcker alla känslor och trösklarna för att visa dessa känslor sänks.

Jag vill inte lämna ut min mamma för mycket men kan säga så mycket att det är tufft nu. Hon å jag. Som egentligen aldrig haft en relation. Vi två ska nu samsas under samma stingsliga, nedstämda tak.
Hon och jag.
Hon sörjer hans död.
Jag hans liv.
Hon behöver ha någon att anklaga. Den någon blir jag. Jag står i perfekt skottglugg.
Mamma bör inte vara ensam. Så är det.
Men både hon å jag (och resten av familjen) måste överleva detta plötsliga och påtvingade kollektiv med. Vill så väl, men mäktar jag med och vad får det kosta?
Nog om det, jag kan inte prata mer om det här.
Lilla mamma. Om jag ändå kunde göra hennes liv det alla minsta lilla enklare men det verkar omöjligt.

Idag fick vi då ta farväl.
Jag har inte sett min bror på över tjugo år.
Jag skulle känt igen honom i en folksamling på tusentals.
Han är sej så lik och ännu mer lik pappa än förr.
En hårdare kargare version av min pappas yttre.
Samma kroppsbyggnad, samma läppar, ögon, käkben, hårfäste.
Så kall men inte alls så blek som jag föreställt mej. Som döda brukar vara.
Samma känsla som när jag sett döda hundratals gånger i tjänsten... han var inte där. Det är en kropp, ett skal, men han är inte där.
Jag kysste hans kind, mest för att det förväntades av mej.
Kylskåpskall.
Han var inte där.
Men när den fina, fina kvinnliga sjukhuspastorn bad en så fin bön så grät jag.
Ute i friska luften grät jag ännu mer. Snor-fulgrät.

Men mammas och min sorg är olika.
Mamma sörjer hans död. Jag hans liv.
Mamma är så ledsen över att han inte finns mer. Att allt hon kämpat för ett halvt liv är över.
Den sorgen... förlusten av min bror... tog jag stora tuggor av för många år sen när han försvann ur mitt liv.
Jag är istället så ledsen över hur den söta soliga pojken som en gång fanns fick ett så svårt liv. Så mycket ångest, så stor ensamhet. Så mycket han missat och som han fått kämpa.
En ständig jakt på att döva hålet inom sej och allt elände som följde i den jaktens spår.
Ett sånt slöseri. Varför kunde ingen av oss hjälpa honom?
Livet kunde blivit så annorlunda för honom, för oss alla.
Och varför han å inte jag?
Det var jag som var den besvärliga. Han som var den snälla och enkla.
Honom mamma älskade. Han som var den populära.
Mej soc tanterna pratade allvarligt om.
Varför klarade jag mej och inte han?
Varför blir hela livet en strid för vissa människor?
Jag hade önskat honom allt. DET är min sorg.

Men jag är ändå stolt över mej själv idag. 
Jag bär ta me fan det här. Jag körde tur å retur till Lund. Jag som innan studietiden var så rädd för att köra bil.
Jag tog farväl.
Jag tar hand om mamma och även om jag är ledsen så känner jag att det går.
Det måste gå och då gör det det.
För det klappar jag mej själv på axeln.

Jag har något som min bror tyvärr aldrig hade.
Något som är livsviktigt för att våga leva.
Jag har förtröstan.

Puss/ Asta