Gubbar

Mamma berättade något igår som jag hade glömt. Att min lillebror skrev brev till Astrid Lindgren när han var liten och fick svar.
Oj oj oj, det slår högt i vår familj, Astrid Lindgrennördar som vi är.

Mitt eget "brev till en kändis" som barn blir en riktig lättviktare i förhållande till det.
Själv skrev jag till Lasse Berghagen när jag var åtta-nio år.
Jag var nämligen inte som andra barn. Jag var betuttad i gubbar.
När mina kompisar hade heta idolplanscher på tvålfagra Luke suktade jag istället efter hans farbror, den hårdpermanentade Zeb Macahan som jag tyckte var superhet.

Men i alla fall, jag skrev alltså ett brev till Lasse Berghagen där jag förklarade min stora kärlek till honom och där jag upplyste honom om att om han bara väntade tills jag blivit vuxen så ville jag gifta mej med honom.
Och även jag fick svar!
Han måste blivit ordentligt rörd över den förvirrade lilla flickstackarn för han skickade typ allt han hade i sin idolshop. Planscher, nyckelringar, kort mm med sej själv på. Dessutom skrev han ett brev som jag inte minns så mycket av mer än att han skrev att han var smickrad över frieriet men att han trodde att jag skulle ändrat mej när jag blev vuxen.
Och det hade han ju faktiskt helt rätt i, kanske var han synsk eller nåt.
Tyvärr har jag inte kvar brevet idag. Det vet i sjutton vart det tog vägen.

Inspiration till det här inlägget fick jag via ett inlägg som Lady Dahmer skrev där hon och andra diskuterat pinsamma crush de haft... eller har.
Idag har jag ingen pinsam crush. Jag tycker visserligen... inte helt tvålfagra män... som Lassgård och Jack Nicholson har nåt visst å går mer igång på utstrålning än tvålfagra män men det känns inte pinsamt.
Pinsamt vore väl om man gick igång på Helge Fossmo eller om jag suktat efter nån het sjuttonåring. Eller nja, drömde jag våta drömmar om Carl Biltd så vet i fan om jag kunnat med å erkänna det.

Har du haft eller har nån pinsam crush? Berätta. 

Puss/ Asta