Att vara ny

 


Nu har jag jobbat som barnmorska i 4 månader. Jag har förlöst 28 bebisar på den tiden. Jag är extremt nykläckt i min nya yrkesroll. Det sägs att det tar upp mot fem år att bli en någorlunda erfaren barnmorska så jag är bara precis i början på den här vandringen.
Det är oxå 4 månader sedan jag började ett nytt jobb i betydelsen nya kollegor och under den här tiden har jag funderat mycket på vem jag var som erfaren sjuksköterska och en del av inventariet på min gamla arbetsplats.
Det ÄR tufft att vara ny. Att finna sin plats i flocken.

Avdelningen där jag arbetade som sjuksköterska var under de sista åren i ständig kris. Egentligen var det till stor del så på hela Medicin men värst på min avdelning.
Arbetsbelastningen var galen med ständiga överbeläggningar. Topparna och dalarna som det så ofta talas om inom sjukvården hade försvunnit och det var i princip alltid fullt av patienter.
Svårt hjärt- och njursjuka vårdades ihop med dementa, heltossiga, patienter.
Arbetsbelastningen gjorde att väldigt stor del av den erfarna personalgruppen slutade. Det kom nya. Som slutade efter ett kort tag. Det kom nya. Som oxå slutade.
Sista året och sen när det beslutades att avdelningen skulle stänga var vi tre-fyra erfarna sjuksköterskor kvar. Det innebar att vi tre i det väsentliga hade hand om om ansvaret för studenter och inhospiteringar av denna ständiga strida ström av nya kollegor.

Hur var jag då?
Det är så klart bättre att fråga "den nya" om men om ni frågar mej så försökte jag vara välkomnande och finnas behjälplig så mycket jag hann.
Men jag minns att det tröttade. Att det fanns en uppgivenhet i att vara välkomnande och inkluderande, ta halva den nyas jobb och sen när man väl lärt känna varann så gick de vidare. Jag minns att lusten att lära känna och inkludera med tiden blev mindre.
Sen är det ju sånt där som bara "är."
Som att det är roligare att göra ett arbetspass med sina gamla kollegor.
Att det är tryggare att arbeta med folk man vet vad de går för.
Att man lyser upp när en favorit kommer och att det inte var lika kul att tjänstgöra en helg med bara de nya.

Att bli en i gruppen tar tid.
Och om jag inte till fullo insåg hur det är att vara ny och osäker, både yrkesmässigt och i det sociala sammanhanget på en ny arbetsplats då så gör jag det nu.
Min nya arbetsplats har den förmånen att det inte har varit samma turbulens bland personalen. Där finns vi som är riktigt gröna men oxå dem som arbetat i massor av år.
Jag måste säga att de allra flesta varit snälla mot mej. Jag kan fråga om jag är osäker, jag kan be om hjälp om jag inte hinner, jag visas hänsynen att inte få för mycket att hantera samtidigt.
Det är det viktigaste för ingen ny blir ett dugg bättre av att utsättas för saker de inte behärskar eller att få känna att de inte räcker till.
Och jag känner tillförsikt i att på sikt finna min plats i flocken och finna kollegor som tycker det är kul att just jag jobbar deras pass.

Puss/ Asta