Min blogghistorik. Eller systrar jag minns.

När jag en gång i forntiden började blogga gjorde jag det på plattformen Amelia.
Det var på ren impuls, min äldsta dotter å jag hade pratat om Blondinbella med flera som då blev kända och stora genom att visa vad de fikat å shoppat under dagen.
Kunde dom så kunde ta med fan jag... tänkte jag och satte fart.
Min tanke var att jag skulle skriva genomtänkta blogginlägg i krönikerform men det sprack rätt snart. Två-tre inlägg om dagen med den ambitionen höll inte.
Så jag blev den jag blev. Asta Pastasson.
Och Blondinbella gick jag aldrig om.

Jag minns Ameliatiden i ett romantiskt skimmer.
Det var mer av en damklubb än ett renodlat bloggforum.
Vi som skrev där blev väldigt tajta.
Flera av dem har jag träffat. Några få har jag fortfarande kontakt med då och då över nätet.
Under ett stort gräl kring att dela rasistiska sidor splittrades jag från många av dem. Jag har genom åren gjort "uppoffringar" av det slaget. Vissa har svidit mer än andra.

Ibland tänker jag på de bloggsystrar jag hade som jag inte längre har kontakt med.
Pipan... briljant med texter. Briljant på många andra sätt.
Bullmamman... som var den jag kände mej närmast på olika plan.
En kvinna som hade dalmatiners... glömt hennes nickname men tror hon hette Camilla? ... men vi utbytte mycket hon å jag och kändes i grunden väldigt lika. 
Beata Morot... en kvinna som gång på gång gjort mej tokig (och jag henne) men vi återkommer ständigt till varann för vi har nåt som är svårt att sätta fingret på.
Vi har följts genom åren. Ilska har bleknat och kvar finns en grundkärlek som jag tror är ömsesidig.
Maria som jag bråkat med, försonats å bråkat igen. Som gör mej vansinnig. Men som jag kan sakna.
Det finns en saknad efter dessa bruttor och fler som jag inte nämnt vid namn. 
Elina, Cis, Ergo sum, Annanas, Nina har jag fortfarande kontakt med och ser mer som mina vänner. Vi har överlevt lång tid ihop.

Bloggandet har givit mej massor. Även om jag aldrig kom i närheten av Blondinbella. Som mest hade jag kring 1000 läsare/ dag, numera är det tappra 250-350 ungefär. Det har utvecklat mitt skrivande. Hjälpt mej att bearbeta. Givit mej vänner. Ovänner med dessvärre.
Och fantastiska möten med er läsare.

Det är väldigt mycket mer än en hobby.

Om nån av er fortfarande läser vore det kul att höra av er.

Puss/ Asta