#me too

Numera avhoppade Sverigedemokraten Hanna Wighs anklagelser om sexuella övergrepp och trakasserier från partimedlemmar blottar på ett utmärkt sätt svensk kvinnosyn 2017.
I oändligt många trådar på nätet och diskussioner framkommer den ena obehagligheten efter den andra. Det är inte bara av män. Och det är inte att bara är Sverigedemokrater.
Misstro. Teorier om varför hon "säljer ut" en partikamrat.
Att hon blivit dumpad. Är svartsjuk. Som ren hämnd, detta hitte på.
För självklart är det inte sant. I så fall skulle hon väl ha gått till polisen och anmält.
Eller skött det internt, de hade ju ändå haft en relation.
Jag kräks.

Hollywoodmogulen Harvey Weinstein visar sej ha kladdat, tafsat, trakasserat och våldtagit halva den kvinnliga skådespelareliten over there.
När en kvinna vågade berätta öppnades en kran av ord och redogörelser.
Branschen måste ha vetat. Precis som Sverigedemokraterna visste.
När det är Angelina Jolie som berättar har folk valt att förfäras. När Hanna Wigh berättar ljuger hon.

Precis nu exploderar Cissi Wallins offentliggörande av den man som i hennes ungdom drogade och våldtog henne. Ni som läst Wallins blogg el följt henne på andra forum vet att det har hänt, hon har berättat historien vid flera tillfällen.
Nu har hon även sagt vem det är.
Fredrik Virtanen. Då hipp å cool mediakomet, nu etablerad och en av Aftonbladets stora skribenter.
Det återstår hur hans arbetsgivare kommer att hantera det här. Om de är lika sugna på att skriva om detta som om Hanna Wigh och Angelina Jolie.
Cissi Wallin har min fulla kärlek och respekt!
Men redan nu ha facebook och instagram exploderat i hashtagen #me too.
Mina flöden är fulla.
Kvinna, på kvinna, på kvinna, på kvinna berättar att oxå de har blivit utsatta.

Jag har tidigare berättat på min blogg flera gånger om ett urval av de sexuella trakasserier och värre övergrepp som jag blivit utsatt för. Som barn, som tonåring, som kvinna.
Det är ett axplock av händelserna och kanske sådant som jag vet att flertalet håller med om är just övergrepp.
Men jag har varit med om mycket mer och som kvinna är man aldrig säker på att det inte ska hända igen.

Det ÄR något med attityden mina vänner.
Få bortförklarar våldtäkter men en näve som klämmer om en bak, en kik ner i en urringning, en kropp som pressas mot en i en hiss mellan två våningar.
Jag har upplevt en hel del sådant. Det har de flesta kvinnor jag mött.
På tidigare arbetsplatser och inom bekantskapskretsen och jag har hört hur det ursäktas av andra, även bland kvinnor, att jag skulle ha en flörtig attityd. Att jag skojar. Skrattar.
Underförstått... att jag bjuder in. Min uppsyn bjuder in till att bli fastklämd och viskad snuskigheter till i en hiss.

En vän sa det till mej en gång. Jag blev vansinnigt ledsen. Arg. Kände mej förrådd.
Det stampade på saker, grövre saker jag upplevt som ung och där jag fått skylla mej själv.
Det är många år sen. Vi har pratat om det. Vi är vänner än. Men det finns kvar inuti mej, en skärva tillit som gick förlorad.
Och till min väns försvar så måste jag säga att det ändå ÄR så. Finns en sådan attityd hos väldigt många av oss. Den att det inte är så farligt, att det bara var på skoj, att det är en komplimang eller "om du bara inte hade..."
Skulden läggs i kvinnans knä. Det är jävligt hög tid att lägga den där den hör hemma!

Puss/ Asta