Den sista utposten

Jag går i parterapi med ett av mina barn. För att vi tar vår relation på allvar.
Och där pratar vi om henne å mej, om oss, och hur vi kan bli ett starkare vi.
Vi pratar med andra ord väldigt lite om egna demoner, framför allt inte om mina, men vid två olika tillfällen har terapeuten kort berört... "mej."
Vem är du när du inte är mamma och mormor/farmor?
Vem vänder du dej till när du mår dåligt? Vem tar över när du inte orkar?
Och båda gångerna har det varit som att trycka på en knapp, en snabb sinnesförändring, en fallucka som öppnas.
Första gången reagerade jag väldigt starkt och tårarna bara välde fram.
Andra gången... idag... var jag kanske mer förberedd men nåt tungt och mörkt från ingenstans landade i magen.

För så här är det.
Jag är en babblig och öppen människa. Det är avgörande för min psykiska hälsa tror jag.
Jag pratar om det som känns, när det känns, med nästan vem som helst.
Jag har inga ambitioner (jo, det har jag kanske men jag strider inte för dem) att framstå som mer välbalanserad eller harmonisk än vad jag är.
Så det blir några minuters prat här med den, och några minuters prat med nån annan. Om det som för tillfället är.
Men jag har ingen jag vänder mej till. Och jag har verkligen ingen som tar över om jag mår dåligt. Ingen sån där fast person som jag alltid ventilerar med eller som bär mej när jag behöver det.

Jag vet inte om jag någonsin haft det bortsett från åren med Märta. 
Jag har ju haft perioder när jag känt mej närmare vänner och jag saknar ofta min mormor.
Inte för att hon egentligen var så himla bra att prata med, hon och hennes problem eller sinnesstämning tog snabbt över och jag blev lätt utmattad av all hennes pessimism.
Men mormor var på nåt sätt den sista utposten. I vad och hur jag menar kan jag inte riktigt förklara. Men nu är jag det. Utpost. Den det hänger på.

Jag klarar mej bra ändå. Jag tycker inte synd om mej själv.
Jag har mina små knep. Att läcka känslor, att vara fysiskt nära min hund, att andas frisk luft och att se ut över havet.
Det räcker, jag klarar mej... absolut och helt säkert.
Men när nån gläntar på den där ensamhetsdörren, när någon uttalar den där frågan om vem, vem som bär då det behövs och jag måste svara inför mej själv.
Ingen. Ingen bär. Ingen tar över. Ingen ser... alltså ser... mej då kommer någon form av ensamhet över mej. Och i den stunden är det tungt.

Man inbillar sej så lätt att alla andra har någon. En kärlekspartner, en nära vän, en förälder som vaktar på en, bär och tar över då det behövs, men jag tror egentligen inte att det är så för alla andra. Vi svenskar sägs ju vara världens ensammaste folk.
Att vara/ känna sej ensam är en skamlig känsla för många. Ett slags misslyckande. En sorts svaghet.
Jag håller inte med. Och jag tror som sagt att det åtminstone inte är ovanligt.
Men synd är det. Alla borde ha någon som bar dem. Ibland.

Puss/ Asta