Empati och empatilöshet

Mars. Ny månad. Nya bloggtag. Vår hör ni! (Ja, det kanske inte känns just nu men Kung Bore vet att slaget är förlorat.)
Jag har ju skrivit en del bloggginlägg det sista inom kategorin... tja, vad ska jag kalla det? Offentlig mental blottning?
Jag har ingen aning om ni gillar det och om ni kan relatera för nu är ni så där skitkassa på att kommentera igen, men jag kör väl på tänker jag.

Tänkte skriva lite om det här med att vara empatisk och att vara empatilös.
Jag är nämligen båda delar har jag kommit fram till... lite förvånat så där.
Jag har alltid sett mej som en person som har väldigt lätt till empati.
Nästan lite väl lätt faktiskt. Jag tror oxå att det är så jag uppfattas av de flesta, det är i alla fall något jag ofta och i många sammanhang fått höra.
I de flesta fall som komplimang, att jag är godhjärtad och medkännande å tillgänglig för andra som behöver stöd eller hjälp.
I några fall har jag fått höra det i negativa sammanhang. Den sämsta handledare jag någonsin stött på var min under psykiatriplaceringen på grundutbildningen. Hon tvekade att godkänna mej för att jag uttryckte empati över patienterna... i personalgruppen! (Rikspucko.)
En annan handledare jag bara hade över en endagarsplacering på grundutbildningen när jag var på ett flyktingboende sa att "de skulle dupera dej på en kvart." Hon menade väl att jag var godtrogen eller möjligen svag för bruna vackra ögon.
... Det sistnämnda nja kanske, godtrogen-knappast. Jag har snarare en närmast osund skepsis till män i allmänhet och främmande män i synnerhet. 

Jag tror att jag kan uppfattas som empatilös ibland när jag inte är det. När det handlar om överlevnadsstrategier.
Som med min bror eller min mamma exempelvis.
Min bror slutade jag att träffa 20 år innan han dog, vi hade efter det bara viss telefonkontakt i perioder.
Med min mamma kan jag blockera hennes samtal i perioder. Eller jag kan skita i att svara ett par dar. Eller jag kan svara snäsigt som fan när jag gör det.
Bete mej empatilöst.
Jag blir ledsen och orolig när hon ringer å är så där full. Jag vet av erfarenhet att hon ändå inte minns det å kommer ringa och säga samma sak igen inom tre minuter. Och jag blir rädd... missbruk och att själv hamna där är som sagt en stor skräck sedan barnsben. Bara nykterister och idioter kan tro att de inte riskerar hamna där om livet är tillräckligt jävligt mot en.
Och jävligt har livet varit mot min mamma. Jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men efter att ha levt med missbruk i min absoluta närhet hos dem båda under trettio års tid så har jag varit tvungen att lära mej det förhållningssättet.
För att det inte hjälper dem ett skit om jag oxå går under. För att jag inte kan rädda människor som inte vill bli räddade. För att mina prioriteringar ligger och alltid har legat på mina barn (och nu även barnbarn.) Det är till sina barn man alltid har skyldigheter som förälder, eg inte mot någon annan!
Det betyder inte att jag inte sörjt min brors svåra liv eller död. Att jag tusen gånger önskat honom något annat. Att jag inte minns honom som barn innan drogerna tog honom.
Det betyder inte att jag inte oroar mej för eller älskar min mamma, vår kärlek till varann är högst dysfunktionell men den finns där, åtminstone från mitt håll.

Men empatilös då?
Ja jag har de dragen oxå. Det finns situationer där jag borde känna med en person men inte gör det. Inte så att jag önskar människan i fråga något ont, jag skiter bara i hen mår. Det bekommer mej inte att hen inte mår bra.
Sådana situationer kan uppstå om någon... utanför familjen... gjort mej ordentligt arg å ledsen. Jag har kommit på att blod ÄR mycket tjockare än vatten. Jag kan verkligen älska en person men om hen sårar mej rejält så är den luft för mej. Och jag minns gamla oförrätter som en knarrig elefanthona! For ever.
Kärlek å tillgivenhet bara rinner av mej och blir till ett ingenting.
För ingenting är kärlekens riktiga motsats. För hat krävs engagemang och känslor.

Har du både ock hos dej eller är det bara jag?

Puss/ Asta