Korkad skam

Jag hämtade ut läkemedel på apoteket igår. Pulmicort som är en kortisoninhalation som jag tar (ska ta i alla fall) dagligen och som ger skydd åt mina lungor och luftrör då jag är astmatiker och Ventolin som är en vid behovs inhalation med luftrörsvidgande.
Jag kände en sällsam lättnad (och lite märklig stolthet) över att hämta ut så "normala" läkemedel. Läkemedel som helt och hållet har med den fysiska hälsan att göra.
Innan var mina viktigaste läkemedel insomningstabletten Zopiklon och antidepressiva tabletten Cipralex.
Zopiklon bröt jag tvärt med för 1½ år sedan lite drygt efter att ha haft den i sju-åtta år. Det är den svåraste last jag någonsin gett upp å jag sover fortfarande ungefär bara var tredje natt.
Mina antidepressiva slutade jag med i somras, startade upp igen i höstas, och slutade med igen för några månader sedan. De har jag ätit i 6 år ungefär.
Och det är så skönt att känna att jag klarar mej, att jag är stark å hel för egen maskin.
Jag har alltid känt en viss skam när jag hämtat ut dessa mediciner.

Kan vi tala lite om den skammen?
Jag känner skam över skammen. Över att som sjukvårdsutbildad tänka så infernaliskt korkat.
Som utbildad sjuksköterska vet jag förstås att det inte finns något som helst svagt, klent, tokigt eller onormalt med att behöva mediciner för den psykiska hälsan.
Jag skulle råda varenda människa med depression eller som det var för min del, upprepad ångest att söka läkare och att påbörja en medicinering för detta.
Det är livsräddande medicin i många fall och livskvalitetsförstärkande medicin i ännu fler fall.
En obalans bland hjärnans synapser är inte konstigare eller knäppare än att en diabetiker behöver insulin eller att någon med nedsatt sköldkörtelfunkion behöver hormon.
Så varav denna stolthet å lättnad över att för egen del "klara mej" utan?
Jag vet inte. Men en klok kvinna jag kände en gång, en lärare i psykologi, berättade precis samma sak. Hur hon som samtalsterapeut ofta gett råd om och talat varmt kring medicinsk behandling mot depression men när det drabbade henne själv åkte hon till grannstaden för att gå till apoteket.
Så knasigt och orationellt men ändå där och på nåt sätt ännu ett bevis för att vi alla på nåt sätt förehåller oss annorlunda till psykisk ohälsa än den fysiska motsvarigheten.
Och kanske är det där det ligger. "Som man känner sej själv känner man andra", eftersom man själv dömer den egna psykiska ohälsan så hårt tror/ vet man att andra gör det samma?

Jag tror att enda sättet att komma ifrån denna korkade skam och de fördomar som finns kring psykisk ohälsa är att tala om det.
Tala öppet om att den finns där.
Antidepressiv medicinering är ihop med gastritbehandlande medicin läkemedelsbolagens storsäljare. De flesta människor kommer förr eller senare råka ut för en depression.
För många av oss är depression eller perioder av ökad ångest något återkommande och som kommer att få behandlas många gånger i livet.
Det finns en starkt ärftlig komponent.
Det syns inte utanpå men ungefär 20 % av befolkningen äter någon form av läkemedel för nedstämdhet. Det är mer än var 5:e vuxen.
Och i våra tidevarv där lycka, självständighet och självförverkligande är heliga mantran så är det svårt att acceptera.

Puss/ Asta