Det tar aldrig slut!
Det känns inte riktigt okej att hålla på å gnälla över ändlösa virusinfektioner när det finns andra i min omgivning som har det så mycket värre och som mer än gärna skulle byta sitt hälsostatus mot vårt.
Dessutom är det inte direkt de skojigaste blogginläggen att läsa så jag försöker hålla igen...
Men alltså det börjar kännas tjatigt nu. Uppgivet rent av.
Jag har ändå fyra egna barn men har aldrig någonsin varit med om en liknande höst och vinter.
Förkylningsträsket startade i slutet av augusti när vi var iväg utomlands och sedan dess har det avlöst varandra, involverat delar av familjen om å om igen.
I början höll jag räkning på det, men någonstans vid sjuka 6 eller 7 för egen del tappade jag räkningen och det var ett tag sedan.
Igår kände jag mej skitdålig. Trots ordentlig kortisonkur så hade förkylningen satt sej ordentligt på lungorna. Jag var trött hade ont i halsen, tungt att andas och hostade som en galning. Nånstans på eftermiddagen bröt jag bara ihop och började TOKGRÅTA för att jag är så less. Idag är det bättre och jag kan i alla fall jobba i natt.
Det jag har nu i basiluskväg fick jag av Noah för nån vecka sedan.
Han hade nåt liknande, tillfrisknade... men se så för två-tre dagar sedan... så kom en ny liten virus och tog honom i anspråk och nu har han igen hög feber och kräks när han äter/ dricker. Får pytsa i honom små mängder åt gången.
Jag fortsätter upp i vikt. Våren verkar dröja, vädret är grått. Tangentbordet är snett å vint och varannan bokstav får hamras in och livet känns bara allmänt...
Bläääääää.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare