Asta recenserar "En apa i Rågsved" av Anna Suvanna Davidsson

Oh.
Jag har läst Anna Davidssons debutroman "En apa i Rågsved."
Anna Davidsson, mer känd som Apan satt i granen, som drivit bloggar och olika konton på sociala medier under många år.
Jag känner inte Anna men det känns som om jag känner henne eftersom jag följt henne under många år och vi skrivit kommentarer till varann och så där.
Ett av mitt livs stoltaste bloggögonblick var när min blogg på hennes blev vald till "veckans blogg" eller nåt liknande.

Nu har hon alltså skrivit sin första bok, en roman om "Tess" som lever i en relation hon inte mår väl i och bryter sej loss ifrån.
Jag vet inte om precis ALLT är sant men  då jag följt henne under så många år, genom barnafödande, samboliv och separation så känner jag igen väldigt mkt och kan identifiera andra människor i historien.
Och det gör det lite klurigt att bara läsa och sedan tycka till...

Så här beskriver förlaget boken:
Tess är känslomässigt kidnappad. Utåt sett lever hon ett perfekt familjeliv, men livet som hon lever tillsammans med Rikard och de tre barnen i Stockholms innerstad har sakta men säkert brutit ner henne. Den sprudlande livsnjutaren som hon tidigare identifierade sig med har förvandlats till en person som hellre stannar hemma och smygonanerar på toaletten när resten av familjen går till parken. Rikard kallar henne för Tråk-Tess och styr henne med järnhand. För som han säger, om han inte hjälper henne att förstå, hur ska hon då lära av sina misstag? Många gånger har Tess försökt lämna, men ändå blivit kvar. Rikard brukar skratta när hon gör slut och påpeka att hon inte kan göra slut eftersom hon ju lovat att vara ihop med honom, och hon är väl ingen lögnerska?  Att bryta upp relationen tycks vara en omöjlighet. Men en dag gör hon det. Lämnar. Efter en period av passionerat dejtande, hjärtesorg och en resa till Hollywood landar hon till slut i Rågsved. Där börjar hon åter bygga upp sig själv. Detta är en bok om att förlora sig själv för att sedan hitta tillbaka.

Jag tyckte om den.
Den var underhållande. Inte minst för att jag kände till mycket av det innan och det blev som att titta in i en bekants dagbok eller kanske att förvandlas till en fluga på väggen hos samma bekant.
Historien berör. Jag känner igen väldigt mycket från mitt eget äktenskap och tankar som jag själv har tänkt, känslor jag själv upplevt.
Den var lättläst och jag läste ut den på två tillfällen.
Rent litterärt då?
Det är som sagt speciellt att läsa någon man "känner." Jag har en annan vän som precis gett ut sin andra deckare (vilken jag ännu inte läst) men jag brottades med lite samma känsla där när jag läste hennes debut. En känsla som kanske mer är min än det författaren presterar. En känsla av att "de ju inte är riktiga författare" utan några jag känner. Ändå förstår jag så klart att så är det för alla författare, de är någon annat och något annat i första hand för många människor än författare.
Jag tycker att "En apa i Rågsved" höll högre klass rent språkmässigt i första halvan av boken. Andra halvan känns kapitlen som blogginlägg, vilket de säkert är. Apan skrev under den här tiden blogg under cover "Familjesplitter."
Vissa stycken, kapitel, känns malplacerade och som om de inte tillför historien någonting utan mest är inslängda.

Betyg då?
Litterärt: 3:a. Godkänt men inte mer.
Underhållningsmässigt: 4:a.

Puss/ Asta