Att välja

Jag går här hemma och pular till tonerna av Lars Winnerbäck.
Har slängt in en plåt med kladdmuffins i ugnen. Det doftar ljuvligt, altanen står öppen och ljumna vindar sveper in. Toner av skrattande barn och vårrusiga fåglar kommer in med vinden.
Och jag funderar, och jag kan verkligen inte begripa, hur min mamma väljer att sitta i sin dystra skitiga lägenhet i ensamhet när hon kunde varit här, mitt i detta.
Jag kan erkänna att jag känner mej lite bortvald samtidigt som det faktiskt är skönt att vara själv.

Och det var lite det jag ville prata om idag.
Att välja perspektiv.

Hemma är jag nog tyvärr sån att jag väljer att vara irriterad.
Det är liksom mitt naturliga varande.
Jag vet inte hur det blev så, eller hur jag blev så, men jag vet att min man är likadan. Och jag retar mej kopiöst på honom och tycker... förstås... att han spelar i en helt egen liga.
Tanken kom till mej i torsdags.
Petronella och Noah var ute och hoppade studsmatta, strax skulle de ge sej av till stan. Maken stod i startgroparna att ge sej av till Göteborg (alla som känner mej vet hur mkt jag älskar att vara gräsänka), jag var ledig, solen sken, det låg kalla öl i kylen.
Jag gick inne och städade upp/ dammsög för att jag ville ha det fint och ordnat inför helgen.
Och jag kände mej jättesur!!!!
Jag gick här och svor för mej själv över all disk, alla smulor på golvet, all smutstvätt Petronella och Noah producerar och bara dumpar där de står.
Jag gick runt och muttrade å svor för mej själv.
Tills jag plötsligt funderade på vad jag sysslade med.
Som sagt, en ljuvlig ensam dag på gräsmattan med sol å kall bira väntade och jag var sur?!
Sur för att det överallt fanns "småbarnfamiljsspår", men vänta lite nu...
Att ha Noah omkring mej i min vardag är ju något som jag verkligen verkligen är lycklig för. Att vi lever så här tillsammans är mitt stora privilegium.

Och när jag väl tänkt det där så insåg jag att det finns ingenting att vara sur för.
Att ha rent och snyggt och tyst till priset av att Petronella och Noah bodde någon annanstans är ju ingenting jag är intresserad av.
Och dagen idag skulle bli en toppendag (vilket den oxå blev.)
Plötsligt kände jag mej glad i stället. Ett medvetet val.
Jag hade, som så många gånger förr, slagit på surheten per automatik.

Man kan... ofta men inte alltid... välja sitt perspektiv.
Jag ska försöka välja glad lite oftare.

Puss/ Asta