Livets dessert

Livets stora dessert

När jag var liten var min morfar min bästa person.
Det är med honom som jag har alla mina ljusaste barndomsminnen.
Han lärde mej en massa saker, han talade med mej med intresse och lyssnade på det jag sa. Vi var iväg på en massa utflykter, sånt som var riktat för mej.
Museum, parker, fik, djurparker.
Jag kunde linda honom runt fingret och jag har fått berättat för mej hur jag som mycket liten la huvudet på sned och sa att jag såååå gärna ville ha ditten eller datten och då köpte morfar det till mej.
Och min morfar var mot andra en ganska ogenerös och sparsam person, noga med mitt och ditt. Men för mej skulle han tagit ner månen om jag bad honom.
Min morfar älskade mej och han älskade att vara med mej och jag kunde, så liten jag var, se det ljuset i hans ögon. Omslutas av den helt ovillkorliga kärleken.
Jag tror att den kärleken la en grund i mej som på många sätt hjälpt mej i livet.
Kanske det som gjorde skillnad.
Alla barn förtjänar att få vara någons prins eller prinsessa.
Själva anledningen till att solen går upp.

Min morfar älskade mej hela sitt riktiga liv. Med riktiga liv menar jag att han älskade mej så länge han var han, innan demensen tog honom.
Innan han glömde vem han var. Och vem jag var.
Hans sista år kände han bara obehag och kanske rädsla av att se mej, det gjorde han med alla utom mormor.
Han älskade mej men väldigt tidigt förlorade han konsten att vara med mej.
Visste inte hur han skulle bete sej, hur han skulle agera mot det större barnet och framför allt inte mot tonåringen.
Vi hittade tillbaka till en liten del av det som var när jag blev vuxen, men det var oxå år fulla av konflikter.
Från att jag blev ett större barn, kanske 10-11 år, och framåt tog min mormor över mer och mer i kontakten. Morfar läste tidningen i bakgrunden.
Var det en sorg för honom?

Jag tänker på mina barnbarn och hur det ska bli när de blir större.
Vilken slags mormor och farmor som jag är och vill vara. Nu och sen.
Med Noah, som jag lever med, har jag i mångt och mycket samma relation som min morfar hade till mej när jag var i hans ålder. Och jag funderar på hur det kommer att bli, när han blir stor. Större.
När han blir grabb mer än barn, kanske med killiga intressen och uttryckssätt.
Kommer jag kunna hitta ett sätt att fortsätta vara nära eller kommer jag... som morfar... få släppa till hans manliga släktingar?
Och de andra gossarna, de jag älskar men inte lever med, hur blir det där?
Min erfarenhet från morfar å mej säger att det kanske blir enklare med flickorna. Men jag vill mer å bättre än vad morfar kunde där.
En kvinna frågade, då gällde det min äldsta dotters äldsta dotter Ängla, vilken relation jag tänker mej med henne framåt. Hur jag ser på mitt mormorskap och på vår relation.

Jag tänker att jag inte nödvändigtvis måste vara en spännande mormor/ farmor som hittar på en massa galna upptåg och äventyr (även om det så klart oxå är kul.)
Jag vill vara en trygg plats. Ett andra hem. En villkorslös kärlek och vuxen.
Någon barnbarnen kan softa hos. Ta en fika och prata om dagen. Kanske komma undan jobbiga syskon eller tjatiga föräldrar en stund. Någon som de kanske lättare kan prata med problem tillsammans med. Kanske till å med sex, jag pratar om sånt mer odramatiskt än vad mina barn gör.
Och jag tänker att det är kanske nyckeln.
Att behålla intresset för dom som personer snarare än att vi måste dela intressen.
Och jag vill vara en del av grunden till att de blir starka, empatiska, trygga individer.

Det ska bli ett äventyr att få se dem växa upp. Se vilka de ska bli.
En del av mej kan knappt vänta, en annan vill lägga i bromsen för allt vad det går.

Puss/ Asta