Psykofarmaka del 513

Jag har skrivit om det många gånger förr men ÄR så fascinerad.
VARJE vecka finns mitt inlägg Att sluta med Zopiklon från 2013 bland veckans mest lästa. Under fem års tid.
Det måste finnas ett stort behov av att läsa om det.
Jag slutade inte 2013. Jag gjorde väl ett av många försök då.
Det dröjde till 2015 el 2016 (minns inte) men nu när det är gjort är jag så himla glad att jag tog fajten (även om jag i rätt rejäla perioder sover som en kratta.)

Sedan nåt drygt halvår är jag även utan antidepressiva.
DET är mer på gott och ont men hittills så tycker jag att fördelarna överväger.
Jag åt ju Cipralex under rätt många år. Hann glömma hur det kändes att inte medicinera med dem och vem jag var innan.
Jag tyckte överlag under alla dessa år att medicinen fungerade väl.
Jag var inte utslätat i mitt känsloliv, bara förändrad, och det gjorde mej inte så mycket. Nästan tvärt om.

Att jag valde att sluta var dels (mest) att jag tyckte jag mådde ganska bra.
Kände mej stadig.
En annan anledning var helt fullständigt utraderad sexlust.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det var mer än att jag aldrig ville ligga, att jag aldrig var kåt ett enda dugg. Jag kände mej inte som en sexuell varelse längre.
Min lust har aldrig varit särskilt stor och jag tycker sex med män är rätt överskattat. De är så vansinnigt fixerade vid sin kisseslang, tror så mycket om sej själva i sängen och vill gärna leka porrskådisar.
Men jag har alltid, sen jag var liten, haft en viss lust till mej själv. Den raderades fullständigt. Jag klittrade aldrig. Gjorde jag det så kom jag inte i alla fall. Oftast tappade jag fullständigt intresset halvvägs.
Och det där... det påverkar självkänslan på ett sätt jag inte riktigt kan sätta ord på.

Nu har min ordinarie lust kommit tillbaka.
Och något annat som kommit tillbaka, som jag är glad över men inte visste att jag saknade, är min förmåga att gråta.
Under åren med Cipralex hade jag över lag svårt att gråta hur ledsen jag än kände mej. Jag kunde känna mej extremt "gråtnödig" men det kom inga tårar.
Jag som alltid haft lätt till alla sorters känslor och känslouttryck.
Ibland lyckades jag gråta om jag var var väldigt väldigt ledsen men det var sällsynt.
Nu kommer tårarna lätt. Jag gråter när jag blir ledsen men jag gråter oxå väldigt lätt när jag blir rörd. När nån är snäll. När någon uttrycker en fin komplimang eller ett stöd.
Trots att jag är en väldigt öppen och transparent person så är jag inte bekväm med att gråta inför andra, knappt ens min familj. Här om dagen fulgrät jag på jobbet, inte en gång utan om å om igen och ja... det kändes jobbigt.
Och samtidigt skönt. Det är sån här jag är och egentligen alltid har varit, en person som har väldigt lätt till både skratt och tårar.
Och det känns lixom skönt att... ja att vara jag igen.

Puss/ Asta