Sånt ni hört förut. Till leda vågar jag gissa.

Ännu en helt fantastisk dag med strålande sol och massor av bad.
En dag som avslutades med en magisk kväll, bara Gottfrid å jag och det stora blå som Gottfrid aldrig verkade få nog av idag.
Och nu sitter jag här. Och känner mej plötsligt... ledsen. Lite tom.

Till stor del är det allergin. Ni kanske tänker att det var ett jäkla tjat om den där banala åkomman och visst, det är inte cancer precis. Men det är jobbigt och tröttande med all denna klåda hela tiden. Jag nyser, snorar och river mej... ja river... i ögonen. Och då har jag ändå tagit mina två injektioner med kortison.
Det brukar lindra. I år... inte så mycket.
Jag bor på absolut sämsta stället. Omgivet av ängar. Det är något bättre i stan eller nere vid stranden. Här hemma får jag panik.
Ge mej höst för fan!

Och sen har jag haft ännu ett "gräl" med mamma. Jag vet inte om ni orkar höra om det mer heller?
Jag var för en gång skull inte arg men jag var tydlig och jag förklarade att alldeles oavsett hur synd om henne det än är så är jag inte längre intresserad av att vara hennes verbala kräkpåse som ständigt och jämt ska lyssna på hennes sorg och vrede kring min brors död samtidigt som hon talar om för mej att jag inte är skäl nog till att vilja leva, skärpa sej, söka hjälp eller vad det är för den enda hon någonsin älskat är borta.
Ja men tack för kaffet lixom.
Hon blev väldigt upprörd när jag sa att jag inte kan minnas ett enda tillfälle som hon varit intresserad av mej. Någonsin. Men när jag bad henne upplysa mej om nåt sådant tillfälle, motbevisa mej, då så kunde hon inte det.
Jag får acceptera och respektera hennes brist på intresse för min person men då får hon banne mej respektera att jag inte heller vill vara hennes ständiga mottagare för allsköns gnäll.
(Och det ÄR svårt för oss båda. Svårt för henne för hon HAR mist den enda meningen med sitt liv och svårt för mej, för om inte ens förälder älskar en så vem FAN kan älska en då?)
Och det är väl ungefär så långt vi kommer. Jag hyser inte längre nåt hopp om att nå fram, beröra, mötas.
Jag kan bara tycka att det är så jäkla synd. För henne inte minst.
Hon kunde varit här. Ätit gott, livats upp av hund och barn, badat och suttit i solen. Det är så mycket mer än "mej" hon missar.
Som hon kunde haft. Som kunde gjort henne gott istället för att sitta i den där skitiga tvåan med nedrullade persienner och druckit billigast möjliga lådvin och älta allt hon och min bror skulle ha gjort. Sånt som är rena fantasier.

Imorgon är det jobb. En långhelg med grillat varje dag, med vin å drinkar, tupplurar å salta bad är slut. Jag hoppas att det imorgon har omvandlats till lite energi.

Puss/ Asta