En valp som väckte minnen

Jag mötte en Dogue de Bordeauxvalp idag. En tik. Fyra månader.
Och det grep mej på ett sätt jag inte kan förklara.
Hon var ganska lik Märta rent utseendemässigt men framförallt var hon lik Märta till sättet. Hon slängde sej morrande efter varenda hund hon såg.
Jag var tvungen att gå fram, hälsa och prata lite.

Att stå där och observera den lilla tikvalpen väckte starka känslor.
Ägarna, ganska obekymrade. "Hon vaktar matte" och jag tänkte att ni kommer få era händer fulla. Så uppträder ingen trygg och självsäker valp. En valp på 4 månader som är sund vill inte äta upp alla hundar som passerar.
Jag kastades tillbaka längst Memory Lane när jag själv hade min första Ddb och förundrat såg hur hon agerade.
På vår första promenad mötte hon en jämnårig Rottweilwevalp som hon vrålande kastade sej över innan jag hann reagera och både jag och den andre valpens ägare blev förskräckta.
Jag började hänga på brukshundsklubben. Tänkte att här behövdes träning.
Mängdträning.
Tanken var att bara sitta där, och att hon skulle öva passivitet bland andra hundar. Tre-fyra månader gamla skrämde hon fullvuxna hundar med sina utfall.
Vi började valpkurs när hon var 5 månader. Hon var bäst i klassen på momenten. Redan duktig på sitt kvar, inkallning, att gå fot.
Men hundmöten gick inte.
Tre-fyra tillfällen in i kursen fick jag av instruktören veta att han snokat runt i Ddb världen, att Ddb inte skulle "vara så" och att mitt lilla hjärta "hade fel på hårddisken." Att vi "störde de andra valparna."
Jag är själv utbildad instruktör för många år sedan och trots att jag inte höll många kurser så kunde jag komma på hundra olika sätt att hantera en sådan valp på.
Förolämpad gick jag och kom inte tillbaka.

Min Märta var en handfull under flera år. Fram till ungefär ett å etthalvt nöjde hon sej med att slänga sej efter hundar, därefter oxå efter människor, barn, bilar, cyklar.
Jävlar vad jag fick jobba med henne. Jävlar vad jag fick anpassa livet efter henne. Även hundfolk rådde mej ta bort henne. Men jag älskade den hunden, jag älskade henne mer än jag älskat någon människa bortsett från mina barn, och det fanns inte på kartan att ge upp.
Vi jobbade på. Vi jobbade mera. Vi jobbade ännu mer.
Jag lärde mej tyda varje skiftning i blicken, se varje muskels anspänning.
Och till slut blev hon en fungerande hund. Jag kunde aldrig helt lita på henne. (Veckan innan hon dog jagade hon barn och skrämde livet av dem. ) Men hon blev helt okej, utifrån de ramar vi gav henne.
Bland annat lärde jag mej att vara hennes språkrör. Jag krävde av henne att inte göra utfall och jag krävde av de vi mötte att ge henne space.
Hon behövde inte hälsa. Men hon skulle uppföra sej.
Hon fungerade.
När jag mötte den lilla valpen idag så funderade jag på vilken kunskap hennes ägare hade, vilket tålamod de besatt. För de kommer behöva tonvis av båda delar.

Märta var, mot familjen och dem hon älskade, närmast dumsnäll. Ũberlojal.
Tokkärleksfull. Hon var min själsfrände, min bästa vän. Hon var den smartaste hund jag mött.
Men hon var mer än en handfull och jag kan bara hoppas att denna lilla valps ägare har samma envishet som jag hade.
Valpen idag väckte både saknad och lättnad.
Berörde djupt.

Puss/ Asta