Ensamheten

 

Lasse sjunger "Jag har människor runt omkring mej hela tiden, men jag känner mej ensam.
Fyller mina dagar allt jag kan, men det blir ändå tomt. Ja det vet jag väl."

Det sista har jag hört människor tala om ensamhet lite överallt.
Faktisk ensamhet och upplevd ensamhet.
Att vara själv eller att känna sej övergiven.
Det finns så klart många orsaker till det.
En är den faktiska ensamheten, vi lever i ett land med flest ensamhushåll i världen. Vår välfärd som fört så mycket gott med sej har oxå bidragit till att vi inte behöver ta hand om varandra som i andra samhällen. Här finns allt ifrån förskola till ålderdomshem.
Sen den upplevda ensamheten, den som säkert sociala medier bidrar till.
Att vi tror att alla andra har så många fler vänner, ett mer blomstrande kärleksliv, ett rikare och mer sprakande socialt nät.
På Instagram och Facebook visas prippsblåidyller upp.
Skäringer och Mannheimer pratade så bra om det i ett av sina poddavsnitt.
Vi jämför vår insida med andras utsida.
Alltså, vår känsla av ensamhet, tomhet och saknad efter en nära vän eller en kärleksrelation med det som andra faktiskt valt att visa.
Det tål att tänkas på.

Själv har jag inte upplevt faktisk ensamhet på många år.
Jag har egentligen allt sedan jag fick barn för trettioett år sedan knappt varit ensam. För mej känns det ofta som en bristvara och något jag kan längta efter.
En stunds tystnad. En stund med bara mej.
Upplevd ensamhet har jag känt desto oftare i perioder.
Känslan av att inte ha någon att tala med, skratta med, växa tillsammans med.
Stunder när mitt äktenskap varit tyst och iskallt har jag kunnat ta på den där ensamheten men det har oxå varit på vänskapsplanet.
När jag mått dåligt eller känt mej ledsen och inte känt att jag har en vän som jag kan anförtro mej åt, ingen jag kan ringa mitt i natten, ingen som kan bära mej när jag själv inte mäktar med.
Det är en tung, tung, tung känsla och där å då är det lätt att inbilla sej att man är den enda i hela världen som har det så.
Men så är det självklart inte. Jag tror att det är väldigt väldigt många som känner igen den känslan.

För egen del är jag just nu okej.
Jag har inte den där vännen som jag kan ringa mitt i natten eller någon jag alltid kan vända mej till. Jag har ju mina vuxna barn, men dem kan man inte tala med om allt, särskilt inte om sin  kärleksrelation. 
Men det där är olika viktigt olika stunder.
Just nu står jag stadigt ändå.
Men det där varierar. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla någon.

Kan vi inte hjälpas åt ändå att komma ihåg att det vi ser på sociala medier, det är det som människor valt att visa upp. Vi vet ingenting om resten.


Känner du dej ensam?

Puss/ Asta