Uppfostran av flickor, pojkar...barn.

Ett inlägg jag delade på Facebook och Instagram fick många reaktioner.
Tänkte inleda inlägget med det då det finns en å annan bloggläsare som inte är vän med mej där.

Maken tog mej härom dagen på brösten.
Jag sa: Sluta.
Han gjorde det igen.
Jag sa: Sluta.
Han gjorde det igen.
Noah säger: Ett nej är ett nej morfar.
Maken tog mej på brösten igen varpå Noah spänner ögonen i honom och säger:
Men hon vill ju inte, sluta gör så då!
Min prins. Jag hoppas å tror att han blir en bra man. En som respekterar sina medmänniskor och som säger ifrån när andra inte gör det.

Jag har alltid tänkt att det är svårare och viktigare att fostra flickor.
Att lära dem sitt värde. Att ta för sej. Att inte ta skit.
Men med åren har jag förstått att det är nog så viktigt (å nog så svårt) att fostra pojkarna.

Sen är det inte alltid så enkelt och generaliserbarhet att flickor behöver pushas i att ta för sej och ta sin plats medan pojkar ska uppmuntras i empati och kommunikation.
Med mina barnbarn Noah och Ängla är det precis tvärtom.
Hon har tävlingsinstinkten, så till den milda grad att jag nästan tjatat hål i huvudet på henne om att man inte behöver mäta sej hela tiden. Hon är ingen vän sak som inte vet sitt värde eller som förmiskar sej själv. Och Noah är väldigt verbal och inkännande nästan av sej själv, däremot tar han inte för sej.
Man får helt enkelt uppmuntra det som brister. Lyfta det som behöver lyftas.

Jag är oerhört noga med sån där basuppfostran vad det gäller ungar.
Det gäller så klart både pojkar och flickor.
På många sätt har jag förändrats sedan jag själv hade småbarn i synen på både ditten och datten men det håller jag fortfarande på även med barnbarnen.
Man säger tack när man får något. Man säger förlåt om man varit dum.
Man låter alla vara med. Man är försiktig med de mindre. Man respekterar djur. Man gör inte sönder det någon annan gjort och man kallar inte någon annan fula ord.
Punkt.
Man behöver inte äta upp, hos mormor behöver man inte ens smaka, man måste absolut inte kramas, man behöver inte sitta still, jag har rätt hög tolerans för att de avbryter samtal (att vänta är svårt och tålamod får tränas gradvis.)
Barn måste få låta och rasa.
Men det ovan är viktigt tycker jag. Basic. Det är liksom grunden för att bli en människa som fungerar smidigt i grupp och jag är helt övertygad om att får inte barn lära sej det av de som älskar dem så kommer de få lära sej att det inte är acceptabelt den hårda vägen. Av livet.

Vad tänker du? Och du som liksom jag kanske är lite äldre, har du oxå förändrats sedan dina barn va små?

Puss/ Asta