Hej, det var antifeministen här

För ett tag sedan blev jag blockad från ett av kontona jag följer på Instagram.
Jag tror det är mitt livs första block. (Nångång ska vara den första för allting.)
Orsaken var... och här tror jag att de flesta som känner mej det allra minsta kommer fnissa till lite... att jag är antifeminist, torskförsvarare och medel (eller över)klass (oklart vilket) som inte förstår underklassen!
Jupp, det är jag det.
Jag hamnade i en diskussion med kontoinnehavaren som skriver om sitt liv som prostituerad. Kontot visar konversationer med olika sexköpare och hon för ofta vettiga, viktiga och väldigt hemska samtal om den utsatthet prostituerade lever under.
Dispyten vi hade handlade om att hon var irriterad över att få mer upprörda kommentarer på de konversationer hon la ut där barn el djur på något sätt var inblandade. Torskar som ex skrev att vad de ville göra med henne/ få för "tjänster" utförda samtidigt som de tittade på en bild på sin lilla dotter. Eller att de gärna ville ha med ytterligare en tjej i "lekarna", nån tonåring de fått nys på.
Kontoinnehavaren vart förbannad över att barn tydligen var värda mer än en vuxen utsatt kvinna. 
Jag i min tur menade att det inte är så konstigt att folk reagerar hårdare då! Ingen är mer utlämnad än ett barn i närheten av en pedofil, särskilt om barnet står i beroendeställning till förgriparen.
En kvinna som prostituerar sej gör det i svår ekonomisk kris eller som självskadebeteende men hon har ändå ett val som ett barn inte har.
Och då var jag alltså torskförsvarare, antifeminist och elitistisk.
Ja, ni kanske kan läsa mellan raderna att jag inte riktigt instämmer.

Men faktum är att det har hänt genom åren att jag då och då blir anklagad för, ja faktiskt aldrig någonsin antifeminist el arbetarklasshatare men att vara lite "hård."
Det handlar då ofta om att jag tycker att man någonstans har ett ansvar över sitt eget liv.
Och alltså ni som känner mej, privat eller som trogna läsare, vet ju att jag är klassmedveten. Alla ungar får verkligen inte samma möjligheter, inte ens i vårt land. Och jag har sett min beskärda del av vad missbruk, psykisk sjukdom el bara en helt vanlig för jävlig barndom kan göra med en människa.
Men ändå. Trots allt.
Ett visst ansvar över att åtminstone försöka läka har varje vuxen människa.
Man kan inte skylla hela livet på att man varit mobbad eller hade en mamma som slog en eller en pappa som drog. Det kan absolut vara en förklaring till varför livet är tuffare och personen lite mer stukad men inte en ursäkt till att själv bara ge upp hoppet om sej själv. I synnerhet inte om man valt att själv skaffa barn.

Jag har väldigt svårt för långdraget gnäll.
Jag är själv lite av en dramaqueen emellanåt men däremellan får man försöka samla ihop sej själv. Nu talar jag kanske inte i första hand om prostituerade med självskadebeteende de haft sedan de utsattes för övergrepp som barn utan om oss den stora massan. Vi, där de allra flesta av oss har kors att bära och minnen som skaver. En kropp som gör ont. Ett äktenskap som suger. Ett jobb som är åt helvete. Och visst måste man få vara lite bitter å ledsen för det, men inte låta det äta upp hela sin person och sin omgivning.
Förstår ni hur jag menar?
Jag tror att, inte minst åren som syster till en missbrukare, har fått mej att utveckla en slags allergi för den där typen av evig självömkan som aldrig tar slut. Den när allt hela tiden är någon annans fel och någon annans ansvar.
Eller så är det för att jag själv hela livet med jämna mellanrum rutit åt mej själv "Ta dej samman människa!" så jag inombords gör det till andra med.
Man måste försöka i alla fall.

Uppfattar du mej som hård?

Puss/ Asta