Systerskapet levererar

Igår la jag ut ett deppigt inlägg på Instagram. Inte "nu går jag å slänger mej framför ett tåg" deppigt men ett där jag skrev om att gårdagen var jobbig.
Att jag inte mådde bra.
Jag skrev: Jag är dum i huvudet. Semester. Jag borde jobbat och tagit extrapass upptill. Vad ska jag med ledigt till? Jobbet är det enda som håller ihop min själ och tvingar mej fokusera på annat än den sorg jag drunknar i. Nu briserar hela skiten.
Och jag fick så mycket kärlek!
Mestadels från människor som jag inte känner. Flera mail från människor som berättade om sina kriser. Andra som gav mej cred över vad jag betydde.
En som bad mej komma dit. Lovade mej en skön bäddsoffa och inga krav alls på att prata.
Jag skulle ju kunna välja på att fokusera på att det var rätt tyst från människor som jag står nära och känner mej på riktigt. Människor som kanske borde steppat in och hört hur det var med mej.
Men jag väljer att inte se det så. Jag väljer att bli glad över att det finns så mycket omtanke där ute. Omtanke finns. Systerskapet levererar.

Jag är okej. Inte lycklig. Inte glad. Men det dör man inte av. Så är livet ibland.
Jag har en jävla höst. Jag tycker inte själv att jag är vek å skör å överkänslig utan jag har reella problem som skulle fått marken att gunga för de flesta. (Alltså varför måste jag alltid påpeka det? Som om det vore fel att vara ledsen bara för att man är ledsen och inte har riktig teckning för det. Jag vet inte, jag kan bara säga att jag inte tänker så när det gäller andra utan det är bara mot mej själv.)
Men egentligen var det inte nåt särskilt med igår, nåt som inte var i förgår eller idag det var väl mer att jag brakade igenom. Så som jag lätt gör när jag får för mycket tid att tänka/ känna och kanske oxå för att mitt adventsstök som jag hade igår är förknippat med nariga händer och frustration men oxå med någon slags lycka. Och så när den där sorgen pockar på då...

Men jag är minst lika bra på att ta mej samman, mentalt spotta i nävarna och resa mej på 9 som jag är på att bli melodramatisk.
Jag är en känslosam själ, har alltid varit och jag har lärt mej strategier för att hantera det.
Jag pratar om det. Är öppen. Sätter ord på känslorna.
Jag är snäll mot mej själv. Gör något jag tycker om. Sänker kraven.
Jag påminner mej om att jag är en stark person som klarat av mycket i livet.
Och jag påminner mej själv om att det känns för jävligt just nu men egentligen är det inte värre än igår eller förra veckan och då funkade det i allafall.
Jag är... och det är ju en stark indikation på att jag inte är deprimerad... relativt lättavledd. Jag kan gråta och vara ledsen men jag kan timmen senare skratta åt något roligt.
Dessutom har livet lärt mej att oavsett hur ledsen jag är så kommer det pauser.
Man orkar inte gråta hur länge som helst. All ångest lägger sej, tillfälligt i allafall, för kroppen orkar inte.

Hur som helst, idag är en lite bättre dag. Inga klackar i taket men bättre.
Hur är din dag?

Puss/ Asta