Ätstörningar du inte dör av.

Det här med ätstörning. Det låter så dramatiskt. Det är för att vi ofta tänker på ytterligheterna när vi hör ordet. Anorexi, en sjukdom som kan vara livshotande.
Men den allra vanligaste ätstörningen är något helt annat och något jag skrivit om tidigare. Det är något de flesta tjejer jag känner lider av på någon nivå. Den att på olika sätt se på mat som en fiende. Som något som skall bekämpas.
Jag står inte helt utanför det där heller.
Och senaste månaderna har jag märkt av det mer.
Det är så djupt djupt förankrat i oss alla i västvärlden att smal = fin.
Det är för viktnedgång och smalhet vi berömmer varandra.
"Har du gått ner i vikt?" säger vi gillande. Eller "Du ser smal ut i den där", samma gillande tonfall. Om smal är lika med fin, vad är då motsatsen?
Och inte nog med det, vi drar än större växlar av någons kroppsform än huruvida den är tilldragande, vi tror att det handlar om hälsa.
Mullig/ kraftig/ tjock betyder ohälsosam i olika grad. Smal betyder sund.
Och det är otroligt dumt.
Det går inte att se på en person huruvida den är ohälsosam eller inte.
Jag, och många med mej, har varit som allra mest ohälsosamma när vi vägt minst.
Lever du på kaffe och cigg blir du jävligt skrinn till slut. Särskilt sund är du inte för det.

Den här icke livshotande ätstörningen. Som många inte ens reflekterar över att det är en störning. Som de flesta kvinnor ser som nåt helt normalt.
De håller efter sej bara.
Den här typen är enligt en expert på ätstörningar jag talat med den allra vanligaste. Det kan tex vara att...

När dagen summeras så blir dagen bra eller dålig utifrån om du ätit få eller många kalorier.
Du har en ungefärlig koll på hur många kalorier det är i de flesta livsmedelsproduktioner.
Du känner dej duktig när du slopat en måltid alternativt ätit väldigt lite.
Du känner skuld och/ eller skam när du ätit något med många kalorier i.
Du dras till artiklar som handlar om snabb och framgångsrik viktnedgång.
Du äter saker som chiapudding till frukost eller böner allena till lunch och försöker framställa det som nyttigt eller gott. Eller LCHF'ar för att det är "en livsstil."
Du drar in på frukost och lunch för att du ska dricka vin på kvällen.
Du köper för små kläder för att ha motivation.
Eller klär dej i sånt som sitter åt och klämmer som straff och påminnelse.
Du går ut och springer efter fredagsfikat. Inte för att du är sugen på löpning utan för att de kalorierna måste förbrännas.
Osv.
Och många kvinnor lägger otroligt med energi på det här.
I sitt enda liv. 

Jag står som sagt inte utanför det här och kan pricka av ett par av ovanstående punkter. Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, en "allt eller inget tjej tant."
Jag är inte så bra på att göra något lagom men extremerna klarar jag galant.
Jag kan gå utan käk en hel dag utan problem men att långsiktigt äta tex utesluta socker är svårare.
Och matintaget kan bli något som är relativt enkelt att kontrollera jämfört med livets övriga utmaningar. Ett par sträck minus på vågen blir en sporre och vips så har allt ihop blivit mer extremt... en smula ätstört rent av... och inte ett dugg hälsosamt.

När jag började läsa till sjuksköterska för massor av år sedan fick vi börja med att läsa om omvårdnadsteoretiker. Det var hemskt oinspirerande.
Men en mening som jag ofta tänker på i olika sammanhang är att "Hälsa betyder inte frånvaro av sjukdom."
Man kan vara sjuk och ändå uppleva känslan av hälsa. Och tvärtom.
Hälsa är något komplext. Inte enbart perfekta labvärden och frånvaro av sjukdom utan någonting större, bredare och mer individuellt.
Därav kan du ex ha ett BMI som säger övervikt trots att du äter från grunden bra och näringsriktig mat och rör på kroppen med regelbundenhet.



Att göra uppror mot de där tankarna på kontroll och skam över kalorier är förmodligen det mest hälsosamma du kan göra. Gör det idag!

Puss/ Asta